So AV — Luft! luft! mumladehon sakta, i det kon försökte att resa sig upp, Men med ett svagt rop sjönk hon tillbaka mot hufvud: kudden. Hon hade vid den hastiga rörelser erfarit en häftig smärta i sin högra arm och varseblef nu först, att denna arm var omsorgsfullt förbunden. — Hvad betyder detta? Hvar är jag? frågade hon högt och i en ängslig top, som vittnade om att hon var rädd för den tystnad som omgaf henne. Men nu förmärktes en rörelse bakom skärmen, och en gammal gumma, hvilkens klädedrägt vittnade om fattigdom, trädde fram och blickade vänligt på henne. — Hvar är jag? upprepade Marie, Ett gladt leende öfverfor som en solstråle den gamlas skrynkliga anlete. — Gud vare tack och loft hon ser på mig med, en förnuftig blick! utropade hon och slog ihop sina händer. Den gode doktorn bade således rätt, krisen är öfverstånden. — Kära fru, vill ni säga mig, hvar jag är? frågade Marie otålig. — O, hon kallar mig kära fru! fortfor gumman ytterst belåten. Min dyra fröken, ni har nu i fem veckors tid icke kallat mig annat än er fångvaktare, er bödel och 4rI djurtämjare, emedan jag icke ville tillåta er att hoppa ur sängen eller att; såsom mi alltid önskade, stöta en knif eller en dolki ert hjerta, och nu kallar ni mig er kära fru,