Dagens Nyheter – 6 februari 1872, sida 2

bakre väggar samt tak. Redan har elden fattat i några af dem, Hela byggnaden genljuder af djurens ångestfnlla tjutande. De måste antingen brinna upp eller qväfvas, ty ingen bryr sig om att rädda dem. Santenio ligger död i sitt blod, och Marie är medvetslös eller kanske eckså död. Hvem tänker på henne? Den unge bildhuggaren, som midt igenom lågorna störtar fram till henne, upplyfter henne med sina starka armar och springer sedan i vild fart, bärande den afsvimmade qvinnan i sin famn, genom det af rök uppfyllda menageriet samt når dörren till gatan, innan han ännu blifvit qväfd. Ingen ser honom, ingen ger akt på honom. Han stannar med sin börda på gatan. I detsamma passerar en åkaredroska. Han ropar kusken an, uppgifver för honom, hvart han vill fara, placerar den sanslösa qvinnan i vagnen och tager derefter sjelf plats bredvid henne. Åkdonet rullar bort, och framför den afsvimmade lejontämjerskan ligger den unge bildhuggaren Victor på knä, tackande Gud för att det lyckats honom att rädda henne. På gatorna råder en oerhörd uppståndelse. Sprutor köras till brandstället, och stora folkhopar, belysta af dystert fackelsken, följa efter dom, Alla styra kosan till den brinnande bygg