Dagens Nyheter – 6 februari 1872, sida 2

-—lQVv -— naden. På flera ställen uppstiga lågorna högt öfver husets tak, Det finnes ingen utsigt att rädda det aldra ringaste. BSprutorna sända förgäfves sina vattenstrålar in ibland lågorna. Elden är denna gång mäktigare än vattnet. Han segrar! Eldtungorna hväsa, bjelkarne braka, menniskorna ropa och skrika, men midt under allt detta larm hör man, huru djuren tjuta och klaga; de äro instängde i sina burar, och för dem finnes ingen hjelp; ty de kunna icke fly sjelfva såsom menniskorna. De äro olyckliga, fångna varelser, som ingen kan befria, emedan de i sin naturliga vildsinthet skulle döda sin befriare. De äro således dömda till att brinna upp eller qväfvas, dessa urskogens djur, vildmarkens beherrskare. Ingen kan rädda dem. Sprutorna användas icke mer. Menniskorna stå overksamma och tysta, betraktande förödelsen. Hvar och en lyssnar med återhållen andedrägt och klappande hjerta till denna fasaväckande jemmer, detta förtviflade tjutande, som endast torde, kunna förliknas med de evigt fördömdas rop af smärta och ångest, uppstigande med röken och lågorna ur afgrunden. Det är ett förfärligt, oerhördt skådespel, en förskräcklig, hjertslitande helvetes-musik! Jutligen blir det tystare. Endast då och då höres ett häftigt skrik eller ett doft rytande. Nu är allt fullkomligt tyst.