Dagens Nyheter – 6 februari 1872, sida 2

Santenio kastar på åskådarne en blick, hvari den största förtviflan afspeglar sig. — Hjelp! Kom och hjelp mig! utbrister han med ett så naturligt uttryck af förskräckelse att en storm af förtjusning och beundran uppstår i salengen. Men äfven Marie uppgifvyer nu ett anskri af ängest och smärta. Hon har lyckats frigöra sig från den ena ormen och lagt den tillbaka i kappsäcken, men den andra, som slingrat sig om hennes arm, vill icke vika; han har druckit af det blod, som framkommit ur såret, och är begärlig efter att dricka ännu mera. Endast med den största möda och ansträngning lyckas Marie, plågad af häftiga smärtor, befria sig äfven från denna orm. Då höres ett skärande, ett förfärligt nödrop, som kommer blodet att stelna i åskådarnes hjertan. Ty i detta rop röjer sig en verklig dödsångest, en sådan som det är omöjligt att pfterhärma, Santenio ligger på marken. Tigern står öfver honom rytande, skummande af raseri ; hans väldiga tassar trampa på Santenios hals, ans blixtrande ögon befinna sig helt nära Santenios blodröda ansigte! Åskådarne springa, intagna af oro och fasa, ipp från sina platser, och ett förskräckligt väsen uppkommer i salongen. Marie, som cko längre fjettras af någon orm, ilar fram