Dagens Nyheter – 3 februari 1872, sida 2

på golfvet med detta oförlikneliga, stolta majestät och detta imposanta, vilda behag, som endast ödemarkons djur ega, samt blickade med filosofiskt lugn på de föremål, som händelsevis befunno sig framför detsamma. Plötsligt genomlopp en darrning alla dess lemmar, det upplyfte hufvudet och skakade mahnen; en egendomlig fosforglans lyste i dess ögon. Hvarje dess rörelse uttryckte spänd väntan. I detsamma öppnades en dörr, belägen midt emot den genom hvilken lejonet kommit in. Vilddjuret rusade upp och drog sig tillbaka under vildt brummande. Ridande på en yster häst, sprängde signora Santenio in på scenen. Stolt och djerf var hennes hållning, anslående och beundransvärd hela hennes uppenbarelse. Hon bar en grekisk amazens drägt; den phrygiska hjelmen betäckte hennes hår, som nedföll i rika lockar öfver henves fylliga, marmorhvita hals och axlar; en hvit, med guldbroderier prydd korgett omslöt hårdt hennes smärta lif och den jungfruliga barmen, och från skuldrorna nedhängde öfver ryggen en tigerhud med förgyllda klor. Hon bar vidare en blänkande pansar-kjortel af stål, fästad vid midjan och som nådde öfver knäna. Sandaler med gyllene snören betäckte hennes fötter, och vadorna omslötos af silfverstickade strumpor. Så snart hon kommit inridande på den skummande gångaren och genom en enda rörelse med handen bjudit denne att stanna,