Dagens Nyheter – 2 februari 1872, sida 2

kande Santenios hand. Ni och det omdöme, ni fällt, äro för mig som dufvan med olivqvisten, ni förkunnar att äfven för mig finnes ett fast land, der jag kan hamna, sedan jag så länge drifvit omkring på lifvets haf. Ja, jag känner ibland, att en högre kraft bor i mig, att jag är konstnär. Men ännu herrskar i mitt inre ett chaotiskt tillstånd, och der pågår en kamp; ännu har den plastiska förmågan ej hunnit lösrycka sig ur detta chaos. Hjelp mig derför och uppfyll den bön, jag kommit för att ställa till er. — Och hvari består denna bön? — Gif mig tillåtelse att göra mina studer i ert menageri och att här afbilda tigern ofter naturen. O, svara icke ännu, utan hör mig först till slutet. Det är ingen liten gunst jag nu begär, och på ett par dagar hinner arbetet ingalunda fullbordas. Om ni ej vill tillåta mig att under flera veckors tid dagligen arbeta i detta rum, och icke några få timmar hvarje dag, utan från morgonen 1il qvällen, så ha besöken i ert menageri intet värde för mig, och jag måste då helt och hållet afstå ifrån dem. Men om ni är ncg ädelmodig att utan inskränkning bevilja mig hvad jag nu begärt, så gör ni mig en tjenst, för hvilken jag kommer att stanna i en evig ticksamhetsskuld hos er. NSantenio biföll beredrvilligt hans anhållan, och från denna stund träffades dena outtröttTigo bildhuggaren hela dagarne i menageriet.