Dagens Nyheter – 2 februari 1872, sida 1

Ingen aktade på honom, ingen talade med honom. Men han såg allt, hade ett öga för allt. Han såg Marie, när hon, icke anande hans närvaro, sysselsatte sig och lejonet med öfningar i den nya buren. Han betraktade henne, när hon hela timmar låg orörlig och drömmande med sitt lejon i denna bur, för att vänja djuret vid den nya omgifnirgen och göra det dermed förtroligt. Hon såg icke, huru den unge mannen med de bleka kinderna och de blixtrande ögonen stod bakom förhänget och genom en öppning deri beskådade henne, då hon en dag hvilade, med båda armarne omslutande lejonets hals och gömmande till hälften sitt hufvud i dess mahn, hvilken som en gyllene bakgrund omgaf hennes rena, ädla profil, sålunda gifvande henne en viss likhet med medeltidens helgonbilder. Hon såg ej, huru hans hand darrade af inre glöd, då han på ett papper aftecknade denna förtrollande grupp, och huru hans ögon strålade af hänförelse och beundran vid denna anblick. När hon sedan, efter att länge ha varit försjunken i sina drömmar, ändtligen reste sig upp, när hon lemnade buren och långsamt vandrade genom gångarne i menageriet, der det redan börjat skymma, smög han sig sakta efter henne på något afstånd, endast för att få se henne ännu längre, henne, hvilken såsom en himmelsk uppenbarelse hade upplyst det dunkel, hvari hans lif hittills varit höljdt,