Dagens Nyheter – 1 februari 1872, sida 1

Hon gjorde en axelryckning och sade halfhögt: — Fåfänge glop! . — Ah! ni ser, det lyckas mig redan att rycka er ur detta tillstånd af känslolöshet, hvari ni hittills synts befinna er, utbrast Arthur skrattande. Ni börjar redan förakta och vredgas på mig. Det är ett godt tecken. Ty fruntimren sluta alltid med att älska den som de i början hatat och föraktat. O, jag vill ge er ytterligare skäl till att hata mig, signora. Jag vill säga er, hvarför jag kommit hiv. Det är icke blott min längtan att få se signora Bantenio, den djerfva lejontämjerskan, som föranledt mitt besök, utan fåfängan och egoismen ha sporrat mig dertill. Aldrig skulle jag ha beslutat att gå våldsamt tillväga, för att skaffa mig inträde i er bostad, om det ej varit ett slags hederssak för mig att lyckas bli mottagen. Några unga herrar tviflade på att de skulle få träffa er. De hade förgäfves begagnat alla medel för att vinna sitt mål. Jag skrattade åt deras misslyckade försök. Jag sade dem, att ingen qvinna har mod att trotsa en man, om han mot henne använder sin manliga viljas hela kraft. Jag utfästade mig att, innan tre dagar gått till ända, ha begökt. er. Mina Vänner, som voro öfvertygade om att jag ej skulle bli mottagen, föreslogo mig ett vad. Jag gick in derpå. Lyckades det mig att få ge och tala med er inom tre dagar, så skulle mina I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 23.