Dagens Nyheter – 30 januari 1872, sida 1

Hon skulle ej ha kraft att visa sig så kall mot mig. Han visste kanske icke att qvinnorna ha det förfärliga modet att sjelfva sönderrifva sina hjertans sår, för att de må blöda häftigare, att droppvis tömma giftbägaren samt att le åt sina egna qval. — Det kan inte vara hon, och jag är en narr, då jag står på detta sätt som en skolpojke inför djurtämjerskan, tänkte Arthur. Han blef nu åter den lättfärdige, öfvermodige sprätten, som log medlidsamt och föraktligt åt lejontämjerskans imposanta majestät. — Hvad jag vill er, signora? frågade han i munter, förtrolig ton. Jag vill tacka er; ty ni har i dag gjort mig en stor tjenst, ri har räddat min favorithäst, — Verkligen? sade hon med likgiltig min. Jag har nu mottagit er tacksägelse, ert ärende är uträttadt, och ni lemnar mig således, icke sannt? — Ni är då inte alls nyfiken, signora? Ni begär ingen förklaring öfver mina gåtlika ord? — Jag har redan glömt dem, min herre. — Ja, man kallar er verkligen med rätta den otillgängliga! utropade Arthur häftigt. Ni är ingen qvinna, ni är en marmorbild, men vid den evige Guden, jag hoppas ändå vara den Pygmalion, som förmår ingjuta lif hos denna Galathea!