Dagens Nyheter – 26 januari 1872, sida 1

att bli min hustru, men ni får inte förbjuda mig att gifva er hvad en hustru med rätta tillkommer, hälften af all min egendom. Och det säger jag er, Marie, Santenio är en rik man. Om djurtämjaren en gång kunde till den grad förhärda sitt hjerta, att han skilde sig från dessa ädla, sköna djur, så skulle han kunna lefva som en förnäm man, och alla dessa högfärdiga herrskap, som nu icke ens bevärdiga honom med en blick, skulle då kanske glömma, att Santenio varit en oansenlig, föraktad man; och om han gåfve festliga middagar för dem och inbjöde dem att åka med honom i hans präktiga ekipager, så skulle de säkert låtsa sätta ett synnerligt värde på honom. Er tillhör hälften af min förmögenhet, och huru mycket än mina bröder må vyredgas och rasa deröfver, skall Marie Ottoman, när BSantenio en gång dör, blifva hans universalarfvinge. — Nej, sade Marie. Gif i stället era bröder hvad dem tillkommer. Jag gör intet anspråk på era egodelar. . Fri vill jag komma till er, och fri vill jag förblifva, för att när jag behagar lemna er. Så mycket vill jag emellertid lofva, att jag skall stanna hos er åtminstone ett år. . Men jag har vissa vilkor, som ni måste gå in på. — Nämn dem, Marie; de skola bli uppfyllda. — Ni friköper mig från min mor, som icke är min mor. Ett nytt lif måste börja för mig, och med den förflutna tiden måste jag helt