Dagens Nyheter – 26 januari 1872, sida 1

en varelse, hvilken delar era tycken, hvilken hatar menniskorna, såsom ni, och flyr till vilddjuren, såsom ni, för att hos dem finna tröst i sorgen öfver menniskornas falskhet. — Ni vill detta, Marie! utropade Santenio med ett så lifligt uttryck af förtjusning, att hans vilda, dystra anlete lyste såsom förklaradt. Ni skulle kunna detta? Jag skall således icke behöfva underkasta mig ett nytt ok? Santenio, lejontämjaren, behöfver icke ännu en gång blifva en qvinnas slaf? O, Marie, Marie, ni ger mig lifvet åter, och jag vill tillbedja er som en engel. — Ack, Santenio! jag är blott en olycklig, förtviflad qvinna, sade hon i sorgsen ton, och om jag. tager min tillflykt till djuren, så sker det derför att jag hoppas en dag kunna väcka dem ur deras slummer, så att de kasta af sig civilisationens bojor och, hängifvande sig åt sin naturliga vildhet, döda mig för att tillfredsställa sin kränkta frihetskänsla. Ack, det är mindre smärtsamt att blifva söndersliten af ett lejon än att långsamt förblöda genom de sår, som menniskohänder tillfogat 085, — Ni skall icke dö, ni skall icke förblöda, Marie. Vi vilja läka era sär, jag och vilddjuren. . Vi vilja älska och vörda er, och likasom lejonet nu ligger vid era fötter, så skall ock Santenio, lejontämjaren, göra det. Och ni skall åtminstone lära er inse, Marie, att Santenio icke är otacksam. Ni har försmått