Dagens Nyheter – 26 januari 1872, sida 1

— Nej, ni älskar mig inte, sade hon leende. Santenio, vilddjurens herre och mästare, Santenio kan ej älska någon mensklig varelse, ty han vet väl, att djuren äro bättre, redligare och trognare än menniskorna, och att de åtminstone med tacksamhet och trohet: besvara den kärlek, man visar dem. — Nej, sade han och skakade på hufvudet med dyster min, äfven djuren äro trolösa. De ha vändt sina hjertan ifrån mig. Icke ens mitt lejon håller af mig mera. — Ah! se bara, Lotharid kryper och hukar sig ned, för att jag skall smeka honom! utropade Marie, i det hon trädde fram tilllejonets bur och lade sin hand på det ädla djurets panna, Se bara, huru han söker komma så nära mina fötter som möjligt och huru han viftar med svansen. Santenios ansigte hade blifvit ännu dystrare, hans blick ännu mera hotande. — Nu begriper jag allt! mumlade han. Hon har icke besökt mina djur sedan tre dagar, och derför ha de blifvit bedröfvade och ondginta. Min Gud, min Gud! hon är en trollqvinna, hon utöfvar en magisk inflytelse på djuren. Han aftorkade den kallsvett, som frambrutit på hang marmorhvita panna, då han såg, huru lejonet, ödmjukt gom en hund, bugade sig i stoftet för Marie och tigern och hyenan betraktade henne med blickar, lågande af ömhet. I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. LO