Dagens Nyheter – 25 januari 1872, sida 2

hustru på ett skamligt sätt bedrog och öfvergaf mig, jag teg, när en gång en vän, för hvilken jag hyste förtroende, stal min förmögenhet, tog ifrån mig allt hvad jag egde i guld och ädla stenar. Mina djur hade han icke kunnat stjäla, jag hade ännu dig, mitt lejon, i behåll, till dig flydde jag med mitt förkrossade bjerta, bredvid dig sjönk jag ned modlös och tilintetgjord, och du slickade mina kinder samt drack bort tårarne ur mina ögon, så att de åter blefvo torra och klara. Sedan den stunden har jag aldrig mera gråtit... Nej, jag har aldrig gråtit, ej ens då du i ett anfall af raseri beröfvade mig det dyrbaraste jag egde, då du dödade mitt barn, min stackars lille son. O, mitt lejon, det var en bitter, en smärtsam stund, och dock förlät jag dig! Det var kanske din kärlek, som beredde mig denna sorg, du visste kanske att harmen rasade i mitt bröst, när jag såg på detta stackars barn, byilket blifvit öfvergifvet åf sin grymma, hårdhjertade mor, på samma gång hon rymde från mig, sin make. Du hade kanske förstått dessa med eder och förbannelser omvexlande smekord, hvarmed jag öfverhopade barnet, när jag nästan qväfde det i mina armar, sjelf icke vetande om jag gjorde detta af vrede eller af ömhet. Och då ville du bota mig för denna qvalfulla kärlek, då ville du som en skicklig läkare med dina tänders skarpa knif pfskära den lem, som smärtade mig, på det jag åter skulle bli en frisk och stark man,