Dagens Nyheter – 25 januari 1872, sida 1

en högtidlig, helig stund, då lejonet grät vid faderns fötter, efter att ha dödat hans barn, då fadern omfamnade sitt barns mördare och svor att evigt hålla honom kär och att aldrig skiljas från honom. Gråta kunde jag icke, jag kunde blott omfamna och kyssa dig, endast hos dig fanns någon tröst för mig i min gränslösa sorg. Det var en underbar bild — denne bleke man med det långa, svarta håret, med de stora, blixtrande ögonen och de markerade anletsdragen, stående framför lejonets bur och i fanatisk, vidskeplig hänförelse talande till djuret om förgångna tider och de lidanden, han derunder utstått. När han stod der stolt och med högburen punna, lifligt gestikulerande med sina armar, måste man taga honom för en trollkarl, en djurbesvärjare, som med hemlighetsfulla ord förstod att styra vilda djur. Emellertid syntes hans tal icke göra det intryck på lejonet, som han dermed afsett. — Hvad är det, Lothario, som plötsligt kommit åt dig? Hvarför har du sedan några dagar blifvit uppstudsig och vild, hvarför instämmer du i tigerns och hyenans, schakalens och björnens tjut och brummande? Hvilken demon har farit i er alla och bländat era ögon, så att ni icke mera känna och lyda mig, er herro och mästare? Eller kanske jag varit för mild och efterlåten, och kanske ni äro som menniskorna, hvilka älska den som pinar dem och förakta den som är långmodig och