Dagens Nyheter – 25 januari 1872, sida 1

TA 7 nn Men det var en förfärlig stund, ming du det mitt lejon? Den lille gossen låg lekfull och skrattande på din rygg, och i sitt oförstånd trängde han sina små fingrar djupt in i dina ögon. Du röt af smärta, den gamla vildheten vaknade åter hos dig. Du rusade upp och skakade din kropp, så att gossen kastades mot jerngallret. Hans blod stänkte vidt omkring, och med din väldiga tass trampade du på honom och tjöt af förbittring, när jag ville komma och befria den lille. Ack! jag måste bevittna, huru du drack mitt barns blod, och jag kunde icke rycka det ur ditt våld! Men när du såg barnet ligga kallt och stelt framför dig, såg att det icke längre rörde och jemrade sig, och att dess blod upphört att flyta, när du igenkände döden, då förskräcktes du, mitt ädla lejon, då kröp du ödmjuk och stilla till mina fötter, slickade mina händer och lutade ditt hufvud mot min axel, såsom ville du smeka mig och be mig om förlåtelse. Jag hade icke gråtit, ty mina tårars källa hade för alltid utsinat, sedan Marquita öfvergaf mig. Men du, mitt lejon, du grät, tvänne stora tårar glänste i dina ögon, och när jag varseblef dem, då förlät jag dig. Du förstod mig väl, du begaf dig tillbaka till mitt barns blodiga lik; och detta fattade du varsamt som en mor, bar det fram till mig och nedlade det djupt suckande för mina fötter. Ödmjuk böjde du dig ned och tycktes bedja mig att låta rättvisa ske och straffa dig. O, det var