Dagens Nyheter – 25 januari 1872, sida 1

bebådade en annalkande storm, att jernspöet snart skulle komma att dansa på deras ryggar, för att afslita deras frihetsoch sjelfständighetskänslas sista nerv, som i dag åter förrådt sin tillvaro. — Tfjuten och darren, sade Santenio med ett kallt, hånfullt leende; jag skall icke ha något förbarmande med er. Mitt glödgade jernspö skall vidröra era öron, och ni skola alla under jemmer och klagan krypa till mina fötter. Jag skall bryta den förtrollning, hvarigenom era hjertan blifvit vända från mig. Ni skola åter bli mina lydiga verktyg — af fruktan för straff, om ni ej kunna vara det af tillgifvenhet. Ahl! ni ha öfvergifvit mig och blifvit trolösa, likasom menniskerna! Men tålamod bara, jag skall hämnas. Ja, af djuren får man åtminstone utkräfva hämnd. Ert blod får jag utgjuta, utan att bli kallad mördare eller förbrytare, och utan att man låter mig med mitt eget blod umgälla det utgjutna. Och blod vill jag se; jag vill pina er, som öfvergifvit mig och icke mera vilja erkänna mig för er herre och mästare. Han hade talat högt och på sitt italienska fosterlands ljufva, melodiska språk. Hans ord genljödo i hvar och en af dessa burar, som stodo i långa rader på båda sidor om honom. Djuren förblefvo orörliga, likasom fattade af en helig fasa för denna åska, som förkunnade för dem att deras vyredgade herre och mästare nalkades. I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 8.