Dagens Nyheter – 23 januari 1872, sida 1

Mario, att jag älskar dig outsägligt högt, att jag icke har någon annan önskan än att ega dig, intet annat hopp än att det slutligen måtte lyckas min kärlek att besegra dessa kalla tvifvel, som fortfarande hålla oss aflägsnade från hvarandra, och som uppställt etikettens skiljomur emellan oss, en skiljomur, som jag vill och måste genombryta, ty den hindrar mig att komma till min käresta, till min hustru! Ja, du är min brud, Marie, och såsom sådan måste du känna dig, och inga betänkligheter böra hålla dig fjerran från mig, om du verkligen håller mig kär. Jag ser också att du redan sjelf resonnerat på samma sätt, ty du har kommit til mig för att gifra mig ett bevis på din oinskränkta hängifvenhet och ditt förtroende till min kärlek. Han betraktade henne med passionerad ömhet. Det hade lyckats honom att under sina glödande ord dölja sin ögonblickliga förlägenhet; han hade, medan han talade, kännt sitt hjertas eld åter uppflamma, han hade åter blifvit sig sjelf lik. Men Maries tystnad oroade honom. Hon hade alldeles stum, alldeles orörlig åhört honom, hon hade blifvit så kall och stel som marmorbilden Galathea inför Pygmalions kärlekseder. Men likasom Pygmalion ville han sätta lif i marmorstatyn, genomvärma den med sin ömhet, Han drog henne till sin famn, han betäckte hennes mun med sina kyssar. Hon lät honom