Dagens Nyheter – 20 januari 1872, sida 1

mv NR vekliga ord och dyrbara presenter, för att förmå henne till denna uppoffring; ty den sköna, dygdiga Ida tycker mycket om att ibland spela den ärbaras roll och låta sin älskare tro, det hon gör en stor uppoffring, när hon för hans skull bryter aldrig så litet mot sina stränga grundsatser. Hon vet, att motståndet gör henne så mycket mera retande, och att vi karlar icke känna något högro nöje än att besegra dygden. Men besynnerligt — under det den unge mannen sade detta åt sig sjelf, hade hans glädtiga ansigtsuttryck plötsligt förändrats. Hans min var nu allvarsam och drömmande, han lutade sitt hufvud mot en af kuddarna i soffan och hviskade sakta: — Marie, min ljufva, oskuldsfulla Marie! Huru underbart och gåtfullt är ändå ej menniskohjertat! Den unge mannen, som i denna stund väntade ett besök af en vacker qvinna, hvars besittning alla hans förnäma umgänges-vänner afundades honom, tänkte nu icke på denna stolta, firade skönhet, och det var ej hennes namn, som hans läppar framhviskade. Han tänkte på den blyga flickan med det milda barna-leendet och den högburna, jungfruliga pannan, med de stora mörkblå ögonen, i hvilka låg en himmel af oskuld och på samma gång en afgrund af kärleksglöd och viljekraft, han tänkte på dessa svällande läppar, som städse endast talat den allvarliga