Dagens Nyheter – 18 januari 1872, sida 2

nu voro de första att förebrå oss den lyx, vi utvecklat, och att förklara vår olycka vara ett rättvist straff för vår stolthet och vårt öfvermod? Kommer du ihåg dessa dagar? upprepade Eusebia med hög, skärande röst, i det hon förde båda händerna till sitt ansigte och sjönk tillhopa, synbarligen ett offer för den häftigåste sinnesrörelse. —— Jag minnes degsa dagar mycket väl, mumlade Marie; det var då min far dog. Man förde samtidigt både hans egodelar och hans lik ur det hus, som ej längre tillhörde honom. — Ja, ja han dög! utropade modren i hånfull ton. Han dog såsom det anstår en feg stackare... . Han sköt sig för paunan, emedan han ej bade mod att se den olycka 1 ansigtet, som han dock sjelf frambesvurit. Han dog på ett ömkligt, vanärande sätt och den ännu tre dagar förut af alla högt uppburne millionären gräfdes ned invid kyrkogårdsmuren som en föraktad tiggare och sjelfspilling. -Frid öfver hans stoft! hviskade Marie, i det hon sammanknäppte gina händer och sakta läste en bön. Hennez3 mor skakade hufvudet med en min af ovilja. — Du ber för honom, sade hon bittert, du vill att han skall ha frid, som dock för alltid beröfvat oss friden och lugnet! Må Gud förlåta honom, jag kan det icke; ty endast skam, nöd och smälek har Kan lemnat osg i arf. O, hvad har jag icke lidit sedan dessa