Dagens Nyheter – 18 januari 1872, sida 2

Riksdagens öppnande skedde i går å rikssalen med all den medeltids pomp och ståt, som vid dylika tillfällen utvecklas. Dessförinnan bevistade kamrarnas ledamöter gudstjensten i Storkyrkan, till hvilken äfven infunnit sig konungen, hertigen af Östergötland, statsministraroe samt statsrådets öfriga ledamöter m. fl. högre civila och militära embetsoch tjenstemän. De före predikan afsjungna psalmerna voro nr 22, nr 131, nr 141, v. 12—14 och nr 134. Texten för predikan, som hölls af hofpredikanten Anjou, var hemtad ur Es. 8 kap. 19 v.: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lejvande? Med anledning af denna text hade predikanten tagit till ämne: På alla menniskans vigtigaste frågor gifver Herren det enda säkra svaret. Efter predikan afsjöngos ps. nr 306, v. 5, och nr 263, v. 5. Altartjensten förrättades af komministrarne F. Th. Ehrling och C. A. Leopold. Efter gudstjenstens slut begåfvo sig riksdagsmännen samt konungen och prins Oscar, jemte resp. stater och kårer, i procession till rikssalen, der läktarne under tiden blifvit till trängsel fyllda af åskådare. Hertiginnorna af Östergötland och Dalarne öfvervoro å den vanliga läktaren äfvenledes högtidligheten i rikssalen. Efter det alla intagit sina bestämda platger, äskade riksmarskalken ljud och konungen uppläste det trontal, som å annat ställe i detta blad finnes återgifvet. Sedan derefter civilministern uppläst en del af berättelsen om hvad i riket3 styrelse sedan senaste lagtima riksdagen sig tilldragit, framträdde första kammarens talman, hr ÄLagerbjelke, inför tronen och höll följande tal: Stormäktigste allernådizste konung! Då kanirarne vu vid riksdagens början stå församlade omkring konuagatronen, anhåller första kammaren att inför ederzs k. mit få af uppriktigt hjerta frambära uttrycken a sin uns dersåtliga vördnad. De år, som senast förflutit, bafva för vårt land I varit i flörg afscenden lyekosaämma. Så hafra vi icke alenast sett os3 förskonade från de kri; eet8 förödelser och lidanden, hvilka hemsökt snåra länder inom vår verldsdel, utan det freåI liga lugnet har hog oss jemväl varit yilsignadt genom rika skördar af jordbrukets alster. De välgörande verkningarne häraf göra sig äfven allt mera märkbara. För stt dessa verkningar skola blifva fullt fruktbrizgande, är det dock icke tillfyllest att låta sig desamma väl behaga. Det är först genom. att med förutseende, klokhet och lugn kraft begagnas som den goda dagen lir rätt välsigaelserik och följlerna deraf varaktiga De gynsamma förhållanden, under hvilka denna Tiksdåg går att hörjas, gifva dårföre åt dess förhandlingar en ökad betydelse på sartma gång de iunebära en stark uppmaning tril trofast arbete för ett älskadt fosterlands väl. : Under sådan ötvertygelse, och med Iiflig uåskan om. lycka och välsignelse för konung och konungahus, anhåller första kammaren underdåi nigst att i gders Kk. mits nåd och ynnest städsa SA nea iväeslutea oo j Andra kammarens talman, hr. Sundberg, framträdde derefter och yttrade följande: — Stormiiktigste allernädigste konung! ycUnder synnerligt gynnsamma. omständigheter är denna riksdag öppnad. Det sist förflutna åröts goda skörd och den allmänna freded i Earopa hafva kos oss inom alla näringsgrenar framkallat en strgrad verksamuet och ökat folkets välstånd. Värt land har älven varit föreko: nädt från de hotende sociala rörelser, fom ansorstädes förekommit, emedan det lyckligtvis är af gammalt friv från de svårare misstörhäls landen, i hvilka dgslika rörelser vanligen hafva sitt upphof. Med djup tacksamhet och frimodigt lugn måste således folkombuden nu gå art fullgöra sin pligt: Året 1872 gifver dem ock särskildt en allvarlig påminnelse om griuserna för pligtutöfningens område, Ett sekel har nemligen några månader hirefter förflutit sedan konung Gustaf III med säker hand återstäilde den länge rubbade jemnvigten emellan de ivå makter, på hvilka i ett konstitutionellt samhälle statsmakten är fördelad. Riksdagens andra kammare vill för fin del hvarken glömma denva historiska tilldragelses lärdomar eller nutidens kraf.. Lika avgelägen om bevarandet af kronans rätt som af sia egen lagbundna frihet; skall den, utan vilseledning af falska samhällsidealer, som lofva inycken lycka och alstra mycket elände, försöka att i lt sitt arbete vara 5 NS