Dagens Nyheter – 16 januari 1872, sida 2

Jag har hållit mitt löfte. Vi uppreste med hvad kryssarens vrak erbjöd i materiel åter vår rigg. Jag lemnade den för mig nu så dyrbara ön, landsatte i den fria negerrepubliken Liberia alla negrer jag haft ombord, reste derifrån till England, ordnade min brors affärer, satte min adoptivson i en god skola, for öfver till Brasilien och frigaf alla mina slafvar samt skänkte åt dem all den odlade mark jag egde. Stenström, som afslog hvarje understöd, reste med min lilla dotter till Norden. Men under tiden blefvo stora diamantgrufvor upptäckta på den icke öfverlåtna delen af min egendom; jag blef ofantligt rik. Nu beslöt jag att använda mina pengar till friköpandet af negerslafvar, i sysnerhet i Nordamerika, och jag har öfverfört mångdubbelt flera friköpta negrer till Liberia, än jag någonsin fordom köpt slafvar i Afrika — se här intygen. För öfrigt har jag nu sålt mina diamantgrufvor till brasilianska regeringen och ämnar å ön Nightingale, med britiska regeringens begifvande, anlägga en koloni för ångerfulla förbrytare. Så vill jag försöka att godtgöra min ungdoms felsteg. — Nåväl, fortfor kapten Ralph efter en kort paus, se här unge lord Mortimer af Stolthouse — och här4 — hans röst darrade märkbart — min evigt ihågkomna Nannys och mitt barn — kom i din olycklige faders, din verklige faders famn — Nanny, du min länge saknade dotter. En scen försiggick, hvars djupt gripande karakter det må vara oss förunnadt att icke försöka skildra.