Dagens Nyheter – 16 januari 1872, sida 1

-— OO — kades gamle Gorm mig och utvisade med sitt glas för mig en rörlig fläck på stranden. Vi kommo närmare kusten utan att stöta på. Vid noggrannare skärskådande märkte jag att det rörliga föremålet på stranden var en menniska, som tycktes göra tecken åt oss. Då satte vi till några segel och började segla efter de anvisningar den på stranden varande tycktes vilja lemna oss. Snart upptäckte vi en redd, som vi kunde anlöpa. Så skedde, och vi kastade ankar icke långt från strand. En af båtarne lades ut och jag lät ro mig i land samt tog Nanny och barnet med mig. Vädret var vackert och luften sund. Men hvem kan skildra vår nästan till förskräckelse gränsande förvåning då jag i dem enslige mannen på stranden igenkände Stenström, ledande en ung gosse vid handen. Försynens vägar äro underbara. Det möte som här långt borta på den aflägsna ön i Atlanten bereddes mig, hade jag minst af alla händelser kunnat ana. Då jag imellertid igenkände Stenström, blef jag något orolig, ty jag kände med mig att han hade orsak att i mig hata förstöraren af hans systers lefnadsfrid. Men stora olyckor närma menniskorna till hvarandra och oförrätter glömmas, eller undanskjutas åtminstone i den gemensamma farans stund. Jag inflickar nu i min redogörelse Stenströms berättelse, sådan han förtäljde den i få ord, sedan de första helsningarne voro utbytte. Han berättade att sedan jag rest hade lord och lady Stolthouse fört ett fridfullt och