Dagens Nyheter – 15 januari 1872, sida 1

Genom dessa lindringar komme statsinkomsterna att minskas med 16 millioner, men de blefve ändå större än behöfligt var för så få år sedan. Huru mycket förbättrad skulle ej alla klassers ställning bli genom en sådan inskränkning af öfverflödet! Alla dessa bördor, som äro skulden till att den fattige måste afsäga sig hvarje lifvets njutning, blefve derigenom undanröjda. De arbetande klasserna skulle befrias från skatter, som — det medgifves ju nu temligen allmänt — drabba orättvist och derföre äro så mycket mera tryckande. Härtill behöfves enmdast att regeringen sätter i verket hvad hon sjelf säger sig anse så önskvärdt. Man skall kanske invända, att jag, då jag så skarpt opponerar mig mot 1871 års dryga utgiftsstat, alldeles glömt bort fransk-tyska krivet och dess verkningar. Nej, jag har icke glömt det, men jag påstår, att om man gjorde inskränkningar i budgeten för år 1869, så borde man ha gjort ännu större sådana i budgeten för år 1872. Ty 1869 var kriget nära förestående, hvilket hvar och en visste, som hade kännedom om Jord Clarendons misslyckade försök att förmå Frankrike och Preussen att afväpna. 1871 var faran redan öfverstånden skmolnet hade passerat öfver oss, ovädret var förbi och luften åter klar och ren. Våra fäder voro klokare än vi. Det första de gjorde efter slaget vid Waterloo var att de afslogo regeringens proposition om inkomstbevillnings utgående för ett enda år, Men om man fortfar att öka statsutgifterna ena gången derför att man anser krig förestående och den andra derföre att krig nyligen egt rum, hvar skall då gränsen finnas för detta oupphörligt tillta gande öfverdåd? Det är nödvändigt, att man stannar och besinnar sig, innan man gått för långt, Vid parlamentets senaste savimanvaro försäkrade rogeringen högtidligt att den ökade beskattningen var af fullkomligt exceptionel art och. icke vidar2 skulle ifrågasättas. Om så är, ha vi ju goda utsigter. Redan är det tydligt att statsinkomsterna skola bli vida större än man beräknat, hvadan inkomstbevillningen på långt när icke behöft ökas så mycket som skett. Öm regeringen blott vill reducera sin egen utgiftsstat lika grundligt som hon en gång reducerade sina föregångares, så böra vi nu kunna vänta icke allenast en nedsättning 1 inkomst bevillningen till hvad den förr var, utan äfven ett upphäfvande af skatten antingenpå te eller på socker, så att folket åtminstone till hälften kan komma i åtnjutande af den så mycket omtalade fria frukosten. Sker detta, så vågar jag förutsäga, att regeringen snart skall återvinna hela sitt gamla inflytande hos underhuset. En sådan pyårsgåfva skulle nationen utan allt tvifvel veta att hålla henne räkning för, PSA PSOE SS REN TES ST KS De 0 RER NK DTS VA AST I BRAST