Dagens Nyheter – 11 januari 1872, sida 1

-—-— 0 — och gula och jag tycker att gräset på marken ber stilla böner för dem som hvila derinunder — men om —X COm vi äro två!? inföll Mortimer. Ja, då går jag med på en timme, efter klockan icke ännu är mera än nio. Och det var sagdt och gjordt. De gingoin och satte sig på dena gamla bänken i den fordna kyrkans södra del, just midt framför hela den höga, långa raden af pelare. Mänan sken, fullt medveten af sin glans, ner i den taklösa kyrkans hvalf. Der sutto nu de två er god stund och tego. Mortimer4, hviskade Namny, ser du huru den der pelaren till höger sakta lutar imot den som står midt imot. Det är som skulle de tala med hvarandra, hu, det är vackert, men jag blir så rädd. Vet du att här bo döda menniskor under oss. Bondgummorna på landet berätta att de ibland stiga upp ur jorden och helsa på hvarandra. Nu ryckte Mortimer närmare intill sin granne. Du är ej nu allena, söta Nanny — det här är verkligen skönt.4 Ja, vet du, hviskade Nanny, Snär jag är här alldeles allena, och det är jag ofta, men mest om dagen, då ryser jag ibland, men det är så underbart ändå; jag sitter här flera timmar och gör ingenting. Ser du, här ha riddare gått ut och in —X Jag är en riddare4, sado Mortimer.