Dagens Nyheter – 11 januari 1872, sida 1

och dem de kunna styrka att deras förfäder under århundraden brukat. I den obegränsade hofveriskyldigheten låg visserligen, efter vårt föreställningssätt, något för de uaderlydande vidrigt förslafvande; men så länge godsegarne ej begagnade den sjelftagna rätten att höja landtgillet, kunde arbetet ej bli egentligen förtryckande förrän odlingarne vid hufvudgårdarne förökades och plattgårdar bildades af frälsejord. Då i sammanhang dermed hofveriet i betydlig mån måste ökas, uppkom äfven en bitterhet i de skånska frälseböndernas sinnen, som sedan aldrig utplånats, och som till och med någon gång yttrat sig i mordiska anslag. Detta är för öfrigt i historien icke något nytt. De äldsta tideböckerna förtälja om dylika tilldragelser, förtryck af maktegande och hämnd af de underordnade. Då egyptierna gjorde israeliternas lefverne mera bittert än förut, med svårt arbete på ler och tegel, och fogdarne med hugg och slag drefvo på dem att utföra arbetet, förifrade den gudsmannen Mose gig derhän, att han slog en sådan hård fogde ihjäl. Och det tyckes som israeliternas Gud icke vredgats öfver den sjelfhämnden, ty Mose erhöll derefter stora och revolutionära uppdrag att utföra. Vi få således icke döma de arbetsbönder alltför hårdt, som med förbigående af laga rättegångsordning sökt att skaffa sig sjelfva rätt mot sina förtryckare. De utöfvade nödvärnets rätt. Under förra århundradet tyckes hofveriförtryczet hafva varit allra störst vid de många egendomar, som innehades af den för sina stora nyodlingar och sina gigantiska byggnadsföretag så utmärkte baron Hans Ramel. Då dewne natuämndes till kommendör af Wasa-ordens stora kors, framställdes af den då ännu så menlösa tidningspressen den frågan: huru många ödeshemman fordras det att en herreman skall kunna uppvisa, för att bli kommendör af Wasa-orden ?4 Och då bönderna på Ramels gods tillfrågades hurudan deras ställning var, gåfvo de gemenligen det svaret: hurudan skulle den väl kunna vara, då vi ligga under stora korset?4 Men vi vilja icke inskränka oss till anförande af tidningsuppgifter eller sägner för ådagaläöggande af hurudan de stora godsegarnes behandling af deras underlydande var ännu vid slutet af förra århundradet; vi hafva att härom åberopa omdömen af deras vederlikar, ädlingars vittnesbörd om ädlingar från den tid, då endast riddaresyner kunde i sista hand afgöra om jordatvister. Så skrifver friherre Kjell Kristoffer Bennet om arbetsböndernas tillstånd under Svaneholm innan Rutger Maclean öfvertog den egendomen. Fattigdom, tröghet och en förtryckande känsla af elände voro stämplade på dessa vegetativa varelsers anleten. Ingen åbo fanns, hvars egor ej voro inblandade med andras på 60 å 70 ställen och på så stora afstånd, att de knappast kunde ätskilja sina tegar, hvaraf följde ständiga trätor och jordens vanskötsel. De många kreatur, som erfordrades till så spridda bruk, kunde bönderna hvarken anskaffa eller föda. De skulle dessutom odla ji herremänpnens jord och förrätta deras körslor. Nedsjunkna i en trånvande liknöjdhet, lefde de blett för dagen, och då de icke längre :;: kunde uthärda sin tryckande belägenhet, gingo de med tiggarstatven från sina hem-! man, omgifna af en utsvulten familj4. Detta gällde icke endast om Svareholms gods, tilläg