Dagens Nyheter – 10 januari 1872, sida 1

och de andra bebyggda lägenheterna betraktas som tillhörande hemmanen, hvilket är det allmänna förhållandet, så kommer en medelareal af 233 tunnland på hvarje helt hemman, och det vid bevillningstaxeringen åsatta medelvärde blir 52,101 rdr, samt medelvärdet pr tunnland 223 rdr 42 öre. Efter det svåra året 1868 har benägenheten för jordarrenden visat sig större än för jordköp. Den goda åkeroch ängsmarken har likväl i år och förra året i allmänhet betalts med 300 å 500 rår pr tld. Arrende för god och väl kultiverad jord omvexlar mellan 15 och 30 rdr. I öfra Sverige är i allmänhet den föreställning rådande, att rikedom och välmåga skulle vara utbredd öfver allt bland den skånska befolkningen. Det har till och med någongång vid riksmötena händt, att denna uppfattning gifvit sig luft vid de öfverläggningar som förts om ifrågasatta anslag till Skåne för ett eller annat provinsielt ändamål. Det var först vid riksdagen 1856—58 som Skåne i anslagsväg erhöll statsbidrag, någorlunda jemförliga med dem, som tillföllo de andra provinserna. Deremot fortforo statsmakterna att för ändamål, som åtminstone kunna anses fullt ut lika fremmande för Skåre som för de andra provinserna, bibehålla medel, som i beskattningsväg utgå från skånska jorden, t. ex. Malmö barnhustionde, hvilken till stor del ännu ingår till allmänna barnhuset i Stockholm. Då ett återställande af denna provinsens tillhörighet sista gången vid riksdag ifrågasattes, behandlades detta ärende i diskussionen vida mindre som en rättsän som en kvmmiserationsfråga, hvilken det rika Skåne unsågs böra lemna ovidrörd. Och likväl torde det kunna ifrågasättas, om icke i förhållande till folkmängden fullt ut så mycken nöd och fattigdom skulle kunna påpekas i Skåne, som i någon annan provins. Här vilja vi blott i förbigående nämna, att inom den större delen af Skåne, Kristianstads län, finnas stora landsträckor, der bördigheten och odlingen icke äro större, än inom de allra magraste orterna i det så kallade fattiga Småland. Med afseende på Malmö län få vi nämna, att vi icke inom något landskap sett jemförelsevis så många usla, om stor fattigdom vittnande kojor som här, ej heller på de allmänna vägarne mött så måpga tiggarhopar. Det lärer äfven kunna styrkas, att, då hänsyn icke tages till några undantagsfall, utgifterna till fattigväsendet äro inom Malmöhus län större än jemförelsevis i något annat landskap. Till dessa här uppgifna förhållanden skola vi längre fram återkomma. Här vilja vi deremot något behandla ett annat föreställningssätt, som väl närmast gäller slättbygdens befolkning. Man hör någon gång i det dagliga talet begagnasdet uttrycket: Dryga östgötar; men ännu oftare: Dumma skåningar. Lika allmänt som det antages, att en sanning ligger tll grund förhvarje ordspråk, som 1 fver på folkets läppar; lika antagligt är det äfven, att någon sanning kan framletas ur hvarje sådant allmänneligare omdöme om ett landskaps befolkning, som de här anförde. Skåningen, d. v.s. den egentliga slättbon, är i allmänhet tung och trögtänkt. Det tunga arbete, han utför året om, det grofva bröd han förtär, den lera han trampar och som fäster vid de klumpiga träskorna och införes i hans dagliga