Dagens Nyheter – 5 januari 1872, sida 1

blott kaptenens hand med en välment våldsamhet, som denne besvarade med en kort, men hjertlig omfamning. Och hvilket öde, började kapten Ralph om en liten stund, att de nu råkats nästan oförmodadt, ty jag hade för afsigt att först anlöpa Stockholm innan jag skulle söka upp henne och dig, min gamle vän och riäddaro. Nå, nåt, brummada gamle Stenström, låt det vara med den der räddningen som man tager det, jag har allt skäl förmoda att jag får full liqvid.4 Gamle tviflare! inföll kaptenen vänligt, (men låt oss skynda i land — du förstår. — tVery well menade lotsen, det var ju derföre ni gifvit order att jag skulle stanna qvar.t De två männen stego ned i båten och Stenström började to fram till Högklints udde, medan engelsmannen satt i djupa tankar, till dess de kommo så nära land, att han tydligen kunde se den lilla gruppen på Getsvältans gräsplatå. De flesta af sjömännen hade begifvit sig upp på klinten, Mortimer och den unga lotsflickan stodo sida vid sida nästan ensamma, inväntande de ankommande. Tyå raska jungmän nedfirade ett tåg för att underhjelpa sin kaptens uppklättrande; de kände honom af erfarenhet såsom en vig klättrare.