Dagens Nyheter – 3 januari 1872, sida 2

männen och tycktes belåtna, åtminstone blef allt hvad menniskoröst hette tyst på däck. Nu sprang den sista segelkluten, fartyget dref för tackel och tåg, — Det var ett sorgligt läge för tretio raske män. Vi ha dock ingen tid att anställa betraktelser, ty fartyget tog just i detta ögonblick en öfverhalnivg och en väldig vattenmassa strömmade eller, riktigare, dånade fram öfver dess däck. Det var ett förtvifladt ögonblick. Antagligen hade skeppet sprungit läck. Det låg på tvären emot brottsjöarne och slingrade rysligt i vågorna, ej olikt en ädel häst som plötsligt fått kollern. Kalla som bildstoder hade sjömännen grupperat sig på fartygets däck; hvar de bäst fått fotfäste och något stadigt föremål att med händerna hugga tag uti. Der höjdes intet rop af förtviflan och fruktan, der förnummo de vilda stormandarne icke ens en suck ur något ängsladt bröst; intet utbrott af trots emot befälhafvaren eller hädelse emot Gud, så vanligt, tyvärr, hos menniskor som se en omedelbar död inför sina ögon och icke kunna eller kanske icke vilja taga sin tillflykt till en tyst bön — intet af allt detta egde rum på skeppets CBättringen däck, Allt var ordning, disciplin och lydnad — så vidt detta sistnämnda behöfdes. Hvad voro då dessa besynnerliga menniskor? Måhända vår berättelse till någon del lyftar slöjan. Åter störtade en väldig våg öfver däck, en del af relingen följde dess svallande tåg och