Dagens Nyheter – 3 januari 1872, sida 2

Vild röt vinden öfver Östersjöns fradgande yta Det var en vestlig storm, som rasande yrde fram öfver jättelikt med hvarandra brottande böljor. Det var mera än en storm, det var en orkan; elementerna hade råkat i raseri. Man sgkulle förgäfves söka en motsvarande bild i den öfriga naturen och dess rika rike, ty hafvet, ehuru exformigti sitt lugn, är dock skönt; det obegränsade, det för våra blickar oändliga, utgör dess skönhets väsende. Men då det är storm på det vida hafvet, då har det oändligas skönhet efterträdts af de väldigaste kraftyttringars förvånande dram: då får hafvet en viss likhet med vårt eget lif. Väl häpnar menniskan vid åsynen och i närvaro af elementernas vilda strid, ty hvad är väl hennes materiella styrka emot deras? Men de högresta böljorna lögga sig snart åter cch gå att vänligt plaskande leka vid stranden eller villigt på sina ryggar bära andesönernas, menniskornas, stolta skepp, och den vredgade vinden som nyss, en bister gälle, med blott rynkniogen af sina ögonbryn uppryckte hundra-åriga ekar ur moder jordens sköte, bortsopade hus och slog — en äldce men lyckligare än Cervantes Don Quixotte