Dagens Nyheter – 2 januari 1872, sida 1

Likheten inför lagen i Versailles. (Ur Times.) Paris den 21 december. Frankrikes suveräna nationalförsamling, som för tre dagar sedan uttryckligen gaf tillkänna, att hon icke anser sig ansvarig för, huruvida valda folkrepresentanter tillå) tas utöfva mitt riksdagsmannakall eller icke, har i full öfverensstämmelse med denna bei synnerliga uppfattning af sina pligter och j sin befogenhet i går afton förklarat sig icke : heller vilja bära något ansvar för de åtgärder, som militärmyndigheterna torde komma att vidtaga med afseende på de fångna komI munarderna. Församlingen fattade detta beslut, sedan regeringen äfyenledes afsagt sig hyarjo ansvärsskyldighet i berörda hängeende och kastat hela bördan på generalbefälet i departementet Seine-et-Oise. . Således äro de 18,000 fångar, som fortfarande befinna sig på pontonerna, och af hvilka, såsom hvar och en vet, en ganska stor del är alldeles oskyldig, under det att alla otåligt vänta på att få unlergå ransakning — således äro dessa olyckliga menniskor ganska illa lottade hvad beträffar deras. utsigter att få rättvisa, fastän riksförsamliogen tillkommit genom allmänna val och landets styrelseform är republikansk. Fångarne må försmäkta i månader på sina pontoner och deras familjer må svälta ihjäl det är något som icke rörer nationalförsamlingen. Lika litet bryr hon sig om att, medan de 18,000 lida, hr Ranc, som i viss mån störtat dem i detta elände och hvilken undertecknade de påbud, för hvilkas efterlefnad de, redan fått plikta med åtta månaders fängelse, öppet utöfvar sin befattning såsom: medlem af kommunalstyrelsen :i Paris, efter att ha tjenat kommunen både som en af dess ledare och med vapen i hand. Allt detta tycker församlingen vara af så obetydlig beskaffenhet, att det icke anstår benne att blanda sig deri. Om en särskild . lag gäller för kommunens ledare och en annan för de förledda, detta angår uteslutande militärmyndigheterna; och sedan församlingen efter: mycket väsen och påkostande tankeansträngningar kommit till denna slutsats, öfvergår hon till dagordninger. å Bland allt obegripligt och otillfredsställande, jag bevittnat under franska kammarens sessioner, är detta det mest obegripliga och otillfredsställande ; och detär svårt att gifva läsare i andra länder en föreställning om deh agitation, som karakteriserade denna debatt, eller om den moraliska — snarare än parlamöntariska — procedur; hvarigötiom man kunde komma till så beklagliga resultater. En ung man, hr Raoul Duval, hyilkens tal vittnade om ett mod oeh en talang, vätdiga tillfället, och Soi redan för fyra månader sedan först gjorde detta ämne till föremål för kammarens behandling, framställde en kraftig anklagelse mot regeringen för den mannamäån, hvartill lagskipningen: gjort sig skyldig, Bämt uppläste de olika. dekret, som Rasc varit med om att utfärda, och bland hvilka må nämras: ett som innehöll att alla regeringens tienstemän, so icke ville hylla kommunens grundsatser, JA afskedas, ett annat, hvari konfiskerande så väl hrr Favres, Dufaures och Potbedhs som all kyrkans egendam påbjöde, samt ett tredje, innehållande att för! hvarje ..tfonalgardist, som dödades af: Versailles-töpperna, skulle tre fångar afrättas., TlrDuvals tal mottogs med. lifliga handklappfingar af högern; venstern deremot förktet tyst, : . Storgsigillbevaraten, .br Dufaure, svarade på detta bittra anförande; han förnekade att regeringen kunde lägga sig uti rittegångarne eller anvisa vederbörande, hvem söm borde företridesvis ställas under åtal, och påstod att endast militärmyndigheterna i detta afseende voro ansvariga. Hans tal, som gång efter annan på det häftigaste sätt afbröts och för öfrigt var mindro väl bopkommet, gjorde ett så ofördelaktigt intryck som möjligt på församlingen och skadade betänkligt regeringens sak i stället för att för att gagna densamma. I sjelfva verket var kammarens stimning uti detta ögonblick sådan, att hvar och en, som dömde efter vanlig parlamentarisk erfarenhet, ww åste anse regeringenssöderäfgjördt: CR Hr Duval Sprang upp på tribunen, då h.: Dufaoure iemnade den, och uraktlät icke att fr, M1003