Dagens Nyheter – 30 december 1871, sida 2

icke ett ord, förrän han kom, till ransakning och bekände. Under alla rättegångsmötena stod HSalborg som vittne. Ingen såg henne svigta ett enda ögonblick, så länge det fortgick, ej ens då dom föll, att hennes son var lifstidsfänge, men hennes man frikänd, emedan hans medskuld ej kunde bevisas. Hon gick från och till fjällgården för hvarje gång, och hon gick också dit från det sista mötet. Ilon vandrade förbi sitt barndomshem, der hennes första vårdröm kommit under de ljusgröna björkarne, utan en suck öfver den tunga löffällningstid, som följt derpå; men då hon kommit upp på fjällheden och såg sitt. hem och tänkte, att snön nu bäddat drifvor ej blott högt kring hennes hus, utan oech kring hennes lif; då sjönk hon dödstrött ned på vägkanten — hu, då såg hon med en enda blick den vida öken, som låg framför henne, och då kände hon i sitt allra innersta iskölden af det lif, som återstod. Hon hade följt sitt lifs hopp till grafven, och nu hade hon tid att gråta öfver sin förlust. — Det var historien från fjällheden. Den talar om ett sådant hjeltedåd, som icke väcker glänsande .bilder i vår själ och ej plär bli saga i folkets mun. Man bär en sådan sägen tyst till jorden. Men detta mod och denna vilja att bära korset, när det gäller, är den enda räddande makten i nödens stund.