Dagens Nyheter – 30 december 1871, sida 1

alv MESIIKCPAR WW ESR. BARNENS elementet ej vore afgjordt öfvervägande. Det är sålunda i gemensamt intresse, både rege ringens och folkets, som vi uttalat dessa åsigter. Är nu före detta statsrådet Carlson, hvilken af alla, som känna hans verksamhetslusta och kärlek till portföljen, anses på det högsta önska att från ofvan anförda titel få orden före detta utstrukna; hvilken såsom ordinarie professor vid Upsala universitet är en statens tjenare; hvilken, om han icke för närvarande innehar, dock kan komma att söka statsanslag; och hvilken från riksarkivets trappa höjer sina blickar till chefsplatsen derinom — är han en man, som kan antagas komma ett förstärka folkmakten gentemot eller bredvid regeringsmakten, till hvilken han står i så många och kan komma i ännu fler grannlaga relationer? Om så icke är, har folkmakten då gagn eller skada af hans stora förmåga som debattör? Har dessutom den konungauppfostrare, riksdagens första kammare redan räknar bland sina ledamöter — och hvilken var den främste reservanten mot den nya riksdagsordningen — gifvit anledning att önska hans like inom den andra kammaren? Det ärliga svaret på dessa frågor bör ej vara tvifvelaktigt; vi hoppas ock att det skall gifvas den 5 januari af alla hufvudstadens valmän, som icke äro embetsoch tjenstemän — och vi veta med visshet att många bland dessa, och dertill högt betrodde män, icke skola understödja hans kandidatur. Hvad som ni verkligen är af vigt i afseende på representationen måste väl vara att den är en regeringens kontrollant och icke dess medgörlige ja-man. Dertill fordras ovilkorligen att det folkliga elementet inom representationen förstärkes med sådana personer, hvilkas föregående verksamhet i detta fall utgör full garanti. Hufvudstadens valmän ha den 5 instundande jan. ett tillfälle att visa hvad de vilja. Flera namn ha under senaste dagarrte blifvit nämnda, men nu kunna endast två komma i fråga. Erfarenheten från föregående riksdagsmannmaval bör ha lärt de valmän, som hylla frisinnade åsigter och vilja sparsamhet, att sammanhållning är det enda medel, hvarigenom de kunna få sira kandidater in i representationen. Kände vi inom de närande och ej tjenande klasserna två män, som kunde med bepröfvad skicklighet föra reformernas, sparsamhetens och ett kraftigare statslifs talan, skulle vi rösta på dem, men då vi icke det göra, måste vi — i öfverensstämmelse med den åsigt vi i går uttalat, att i politiken ingen regel är utan undantag — önska att hufvudstadens valmän af de nämnde klasserna (alla som betalt bevillning efter 800 rdrs inkomst och deröfver) måtte vid det instundande valet gifva sina röster åt den från borgarståndet genom sitt modiga framträdande väl bekante advokatfiskalen C. E. Ljungberg, som vid 1869 års val erhöll öfver 1,500 röster och var närmast numera aflidne hr Kinmanson, hvilken gick in med några få rösters öfvervigt. Och då vi vidare anse att irepresentationen borde finnas ett ombud för den stora massan af kroppsarbetare, fill en ständig påminnelse om dess behof, skulle vi önska att den andra, för hufvudstaden lediga platsen i andra kammaren blefve besatt med RSS ARNRRNR ENN SRA RR RR RNRLEE ran