Dagens Nyheter – 29 december 1871, sida 2

Från julafton. Magister Knubb är en gammal man. Han har i många år gått i lifvets skola och har många erfarenheter, men anser sig sjelf ej längre kommen än i stafvareklassen, och derföre försummar han aldrig ett tillfälle som erbjuder honom nya. Det stundade till jul, glädjens högtid, och glädjen är en af de genier som gubben gerna vill se springa vid sidan af hvardagslifvets vedermödor; huru mycket hellre skulle han nu icke vilja se honom i högtidsdrägt. Sjelf hörde man honom säga om glädjen, Satt den är en krydda på verklighetens stora slarfsylta, som gör, att äfven de bitar som afunden och motgångarne peppra åt oss ibland bli ganska smakliga.4 Det blef julafton, och med gladt mod fattar han sin gamla staf och går ut, för att se huru ljusen tändas för att belysa glädjedagen på menniskornas anleten. På Norr tittar han in i en enkel men treflig borgarefamilj och ser huru husfadern med förnöjd min går och betraktar sitt uppfejade bo, för hvilket han med egna händer arbetat träget. Hans småttingar leka tyst och stilla i ett hörn, afbidande julklapparnes afgörande ögonblick. Allt är så väl i ordning, och mamma inträder och ber äldsta dottern servera teet. Efter teet komma julklapparne. En stor korg inflyttas midt på golfvet, full med paketer, och tjenarne tillkallas för att äfven få sin del af glädjen och innehållet, och nu börjar pappa plocka upp det ena paketet efter det andra. Hvar och en får gitt att bryta och en mängd saker, alla goda och nyttiga, uppstaplas på olika delar af det stora bordet. Glädje och frid lysa på allas anleten, ingen afundas den andra, ty vid tanken på den nytta hvar och en kan göra med sitt försvinna sidotankarne. Belåten med den julklapp erfarenheten här gifvit honom, löper han ästad med raska steg Drottninggatan utföre, för att i tid hinna bort till ett rikedomens och flärdens hus, sådana det ännu gifves ett och annat.