Dagens Nyheter – 27 december 1871, sida 2

hon skydd under en större gran, der hon äfven förtärde något bröd, som hon haft med sig. Hon tänkte sedan att åter nedgå på sjön, men förirrade sig härunder, och sedan hon gått flera hvarf hit och dit hade hon slutligen af trötthet och matttighet neddignat å den s. k. Ruggebo mosse. Ilon kom säledes ej hem på söndagen. De hemmavarande trodde att hon, i följd af det svåra vädret stannat hos någon bekant i Finnekumla, hvadan de ej heller sökte henne hvarken måndagen eller tisdagen. På onsdagen blef det kunnigt, att hon om söndagen begifvit sig på hemvägen, och börjades då sökandet efter henne, hvilket fortsattes äfven påföljande torsdag, dock utan något resultat. Nu uppgafs hoppet att återfinna henne, ty det troddes att hon nedgått i sjön t. ex. i det öppet gående Fiästereds Sund. Sedan det emellertid blifvit kunnigt i trakten, säväl att hon förkommit, som att hon ci stod att återfinna, omtalades att några persomer föregående tisdag tyckt sig höra nödrop från förutnämnde mosse. Om fredagsmorgo: nen begåfvo sig derföre några karlar ut att söka och funno äfven tecken till spår i snön. Bud sändes då såväl till hennes broder som öfrige, hvilka förut sökt henne. Så tort folket åter samlat och ordnat sig, företogs färden till uppgifvet ställe och sökandet började ånyo. Efter någon stund uppgafsj ropet: Här är hon! Alla skyndade dit så fort ske kunde. Hvad funno de? Jo, den eftersökta sitta vid lif, nyss vid ropandet uppvaknad ur en lång sömn. Det första hon yttrade var då hon fick se sin broder: Ack, Svedberg lille, är du här nu! Jag har väntat så länge på dig. Ja i sanniog en lång väntan! Att utan mat och utan annat skydd mot den bistra kölden och yrvädret än några turfliga klädespersedlar vistas fem (säger fulla 5 dygn) på en mosse, det måtte väl vara både en läng och svår väntan. Hon berättade sedan om sin nöd hvad här ofvan är antydt, äfvensom att hon troligen under första natten varit vakon eu gång och sedan ytterligare en gåog (på tisdagen), dä hon försökte att gå, hvilket dock till följd af stelhet i benen ej lyckades. Hon uppgaf då rop om hjelp så länge hon förmådde ropa; men då ingen hjelp kom, måste hon, sedan hon stillat sin törst med snö, åter iutaga sitt kalla hvilorum och hon säger sig ej sedan ha varit vaken ; icke heller visste hon huru länge hon legat ute. Då hon nu återfanns, var hon, som sagdt är, sittande; svönunder och närmast omkring henne var alldeles bortsmält. Hen nes ben voro stelfrusna; men eljest fanus ingen skada å hennes kropp. Kläderna voro till den grad genomvåta, att ej en enda torr tråd fanns derä. I hennes medhafda psalmbok var icke ett blad torrt. Hon blef nu så fort ske kunde forslad d-rifrån till säteriet Tverredslund, der anstalter vidtogos för atwt taga frosten ur benen och fötterua på henne. Sedermera blefvo emellertid båda hennes fötter angripna af kallbrand, så att de måste amputeras.