Dagens Nyheter – 23 december 1871, sida 5

— Skämt? — Det var temligen elakt, menar ni, sade amerikanaren allvarligt; men hvad har jag inte fått lida för er skull? Det var justinte angenämt för mig att med en förskräcklig ångest i bjertat nödgas förfölja min egen hustru, som jag fruktade ha råkat i en samvetslös främlings våld, hvilken kanske skulla öfvergifva henne, sedun han fört henne långt bort från hemmet. Jag visste, att Jenny mistat sitt förstånd, och jag måste befara att hon nu gått att möta eländet. — Men jag hade ju icke den minsta aning om att hon var gift, stammade Ralfson. — Jag vet det, sade amerikanaren, och ni var också okunnig om kvilken olycka ni höll på att draga icke allenast öfver den stackars qvinnan utan äfven öfver er sjelf för den händelse att hon återfått sitt förstånd -och blifvit prisgifven åt den förtviflan som skam och ånger framkalla. Detta kan nu, Gud ske lof, icke sko — min ångbåt gick fortare än er — jag kunde genom kikaren se er och Jenny stiga i land här i Memphis och... ja, det öfriga vet ni. Ralfson teg, han hade redan stuckit sin jagtknif tillbaka i slidan. Bedröfvad blickade han mot marken; hittills hade han trott sig vara i sin fulla rätt, emedan den älskade frivilligt föredragit honom framför den andre; men nu framställde sig saken plötsligt i ett DEN BESYNNERLIGA DUELLEN. 12.