Dagens Nyheter – 22 december 1871, sida 2

-— OU som helst vill jag mötå dig i en ärlig strid, men detta sataniska påfund gör mig galen. — Min bäste herre, svarade amerikanaren, i det han reste sig upp och visserligen leende, men dock med ett vänligt uttryck i sin blick betraktade Ralfson, hvarför gör ni så mycket väsen af den här lilla tillställningen? Så förskräckligt är det väl inte. Eller har ni verkligen trott mig vara nog galen att midt i middagshettan sätta mig och röka pipa på en krutkagge, hvars innehåll blifvit satt i förbindelse med en brinnande lunta? — Jag förstår ericke! sade Ralfson, skarpt fixerande honom. — Icke? återtog amecrikanaren, i det han tog fram sin knif och afskar det täg, hvarmed kaggen var bunden vid trädet; då skall jag söka göra klart för er hvad jag menar, tillade han och stötte nu omkull kaggen med foten, hvarvid icke krut utan några rödlökar banade sig väg genom hålet och rullade fram på marken — på en likadan lök-kagge har ni suttit, och att sådana explodera har jag aldrig hört. — Odjur! ropade Ralfson, utom sig af vrede, i det han ryckte sin egen knif ur slidan. Således var allt detta blott gyckel? Försvara dig, usling, eller ock mördar jag dig på stället, så sannt Gud lefver! Amerikanaren gjorde ingen min afatt efterkomma denna uppmaning. Han utsträckte sin obeväpnade hand och sade: — Låt mig först tala med er ett par ord; sedan står jag till er tjenst.