JUiveckan. Det är ett djerft företag att YcauseraX vid den här tiden på året. Först och främst ha tidningarne så ondt om utrymme, att de måste fördubbla sitt vanliga format, för det andra har ingen menniska tid att studera annat än annonser, och slutligen har hvar och en haft tillfälle att upplefva eller iakttaga precist detsamma, som jag nu skulle vilja ta mig friheten att kallprata om. Julveckan är en litsn särdeles intressant, för att icke säga poetisk, tidpunkt bland årets många prosaiska tidsmoment. Jag har visserligen ej anspråk på att alla pappor, husbönder, fästmän och bodmamseller skola vara af samma tanke som jag härutinnan, men jag har gudskelof ovedersägligen hela det unga Sveriget på min sida och det instämmer bestämdt i mitt omdöme. Man beskyller den svenska nationen för tröghet och brist på ruff, och måhända kan den beskyllningen vara tillämplig under 358 af årets dagar, men under de 7 återstående är den fullkomligt falsk. — Ni har t. ex. under föregående delen af året ganska ofta brukat uppvakta en familj och hvarje gång funnit er älskvärda värdinna med händerna i kors, makligt hvilande i soffhörnet, döttrarna för 999:de gången sömnigt bläddrande i något album och ni sjelf, för att i någon mån söka skingra den dufna sinnesstämningen, känt er nödsakad att uppbjuda all er förmåga för att åstadkomma en något så när lifgifvande salongskonversation. Men gå dit nu! Ja, d. v. B. inte på förmiddagen, ty då kommer ni olägligt. Frun står då i skafferiet och ordnar de nyss hemkomna varorna från kryddoch hökarboden, ena dottern står på en stege och sätter ljus i kronorna, och systern har fullt arbete med uppläggning af russin och krakmandel — men gå dit på aftonen! Hvar och en innehar sin vanliga plats; men i stället för sömnaktighet råder den största flit. Alla små fingrar äro i rörelse. Stramalj och sybågar, garnhärfvor och sandperlor ligga kringströdda öfverallt. Konversationen är liflig. I stället för trestafviga frågor med enstafviga svar strömmar nu det älskligaste och naivaste sammelsurium från de rosenröda läpparne. Ni kan knappast följa med alla dessa små förtroenden om blifvande öfverraskningar och hinner knappt gifva alla de råd man begär af er om mönster och schatteringar; och om ni händelsevis senare på qvällen, sedan ni tagit afsked och Salla gått och lagt sig, kastar en blick upp till flickornas fönster, så tro mig — det lyser! Eller om ni ej eger den lyckliga förmånen att räkna en sådan der flitig familj bland edra bekantskaper, utan är en s. k. löshäst, som inte vet hvar han skall tillbringa sina aftnar, så kan niju för en gång egna er åt flanörernas yrke och ni skall äfven på detta sätt blifva i tillfälle att beskåda och begrunda den lifaktighet, som råder under dessa dagar. — Klockan är 7. Det regnar och blåser och väglaget är miserabelt — men det gör ingenting. Fatta i. alla fall posto i någon af de fashionablaste (Chörnen vid Gustaf Adolfs torg och ni skall se en tafla, som verkligea är förtjent af en beskrifvande text. tFolkvandringenX rör sig hufvudsakligast mot Lejas, Norrbro och Fredsgatan, Hela familjer med barn och tjenstefolx tåga i vederbörlig rangordning till Stortorgets julmarknad. En tjock herre med alla fickorna fullproppade med paketer promenerar med en ung flicka på hvardera sidan, hvilka med Srosevrödt tyrannit tvinga honom att stanna vid hvarje fönster och narra in honom i hvarannan bod. Här, hos Axel Marcus, behöfva de nödvändigt några de allranyaste prydnader, och C. PF. Dufva kunna .de ej gå förbi utan att handla de bästa tvåler och de yppersta parfymer för bästa pris; det har mamma sagt om dem, och då måtte det. väl vara sannt. — Alla menniskor, ja, t. o. m. hundarne, bära paketer, alla gå på orätt trottoar och alla göra åtminstone försök att tränga sig in till Leja, hvarest disk-personalen med englars tålamod betjenur den pockande allmänheten.