Dagens Nyheter – 21 december 1871, sida 2

fälad. dum ID190lLS, ME VINES ULSETHUv, talade under lifliga åtbörder till sina kamrater. Dessa eldades allt mer och mer. De stampade häftigt med fötterna i marken, rullade de vilda ögonen, liksom vredgade barn, och tillkännagåfvo sin fiondtlighet med alla till buds stående medel. De befunno sig blott på ett kort afstånd från de båda engelsmännen. I botraktande af deras stora antal och välbekanta träffsäkerbet var det otvifvelaktigt att de ekuile angripa och lyckas döda dem. Om vildarne ännu tvekade, så var det blott af fouktan för repressalier af den engelska besättningen; men deras rop fördubblades, under det de svängde med armarne. CLåtom oss löpa fill storms, låtom oss strida eller fyl!4 sade Keys hastigt. Nej, tvärtom, låtom oss. dansa och visa oss lustiga! svarade Fitzmaurice och började verkligen dansa, sjunga och uppgifva gapskratt. Han öfverlemsade sig åt en af de lifligaste och mest fantastiska karaktersdanser, som äro gängse biund de engelska matroeserssa. SPinss, dansa dålt upprepade han til Keys. Tå viust och förlust följde Keys hans exempel: äfven han började hoppa så godt han kunde; men hvad skratta eller sjunga beträffade, så var deta honom omöjligt. Det oväntade skådespelet öfverraskade australierna. Några sänkte sina vapen, andra lutade sig framåt för avt se på. De, som voro mest uppretade, fortforo dock att krota och riktade spelsen af sina kastapjut mot de begge europgerna; men de andra hörde dem ej vidare. Australiens vildar äro som stora barn, Så voro dessa ock. De sökte göra sig saken begriplig. Hvad gjorde engelsmännen der? Hyad betydde deras hopp, desså stampningar, dessa rörelser med benen, dessa Fitzmaurices bisarra sånger? De tillkännagåfvo för hvarandra sin förvåning och nyfikenhet genom dämpade liten; omsider började de psjelfve skratta, och några saste sig på klippan. Australiorna äro ganska begifna på dans, och denna hade för dem nyhetens hela behag. Under det att deras uppmärksamhet sålunda var föngslad, framkastade Fitzmaurice, som ej ew ögonblick förlorade sin kallblodighet, i sin sång några frågande ord till Keys: Hvar äro våra bössor? Ert steg till venster. C5å mycket värre, det är i motsatt riktning till båten. Ske all jag gå och hemta dem? Gör icko det. Davsa fortfarande. Vi böra småningom nalkas våra bössor. Icke så bastist: var försigtig! Låtom oss försöka en svängning åt det hållet! Så svart engolswännon alligsnade sig några steg, syntes infödingarno misstänka deras afsigt. Deras sork varnade Fitzmanrice. CLåtom ogs återvända till våra instrumenter!4 sade han. Tålamod !4 Keys var genomvåt af svett. tKoys, om vi nn, helskinnade, draga 038 ur spelet, är jag säker på att ni skall minnas vår dans!4 CDet kan jag svära på; ett sådant divertissement! Men vi kunna ej draga 0as undan., Jag är alldeles uttröttad. tÄndu något taod! Mar ni icke lemnat er fästmö i Newport, Keys? Dansa för er fästmö! Och drottningen, dansa för drottningen! Och vårt älskade fädernesland, dansa, dansa för det gamla England! I detta ögonblick hörde man på afstånd en dof knall. Det var en otficer, som, på tre till fyra tusen fots afstånd derifrån, befaon sig på jagt. Detta framkallade någon oro bland vildarne. Fitzmaurice och Keys begagnade sig häraf, skyndado efter sina bössor och sprungo still båten. Fre eller fyra kastespjut hveno efter dem. De förföljdes af vildarne, men ilade bort med kraftiga årtag. Keys hade haft god lust att med en kula helsa dv äskådare, han emot sin vilja så mycket roat. Fitzmaurice afidde honom dock derifrån: det hade kanske it början till fienåtligheter, monliga för hela expeditionen, men isynnerbet för de arbeten, han hade aitrublföra. Så slutade genom en mans kallblodighet lyckligt ett äfventyr, som kunnat kosta två menniskor lifvet. Fitzmaurice blef genom sin dans lika mycket omtalad och populär bland sina landsmän som gonom de stora tjonster han gjorde expeditioven, och en tecknare förevigada den scen, hvari han dansade med döden i bj: tat. gla MOV Delar, iClonam svenska talerramhyvyrån V Ld