Dagens Nyheter – 20 december 1871, sida 5

dock sjelf vågat sitt lif för att rädda och vinna henne; mera kunde han icke göra, och om han blefve dödad, ekulle hon åtminstone få ärfva honom. : Med denna tanke reste han sig åter upp — tiden var i det närmaste tilländagången, nu fattades klockan endast fem minuter i tolf. Hen styrde sina steg mot stugan, från hvars skorsten en blåaktig rökpelare uppsteg mellan de kringstående trädens kronor. Men ännu syntes ingen mensklig varelse till; skulle främlingen låta honom vänta eller kanske icke alls infinna sig? Ha! tänk, om allt detta endast var en list, för att locka honom från Mempbis, tänk om amerikanaren under tiden reste sin väg från staden, medförande Jenny, som han tycktes ha helt och bållet i sin makt! Det vore förskräckligt — men nej — han hade gjort sin fiende orätt. Der borta visade sig nu denne mellan några buskar och kom gående emot honom med den långa bössan på axeln och jagtväskan vid sidan; och när han märkte honom, vinkade han honom till sig samt stannade härpå framför stugan. — Ni är punktlig, främling, sade amerikanaren till Ralfson, då denne nalkades honom; solen visar att middagsstunden är inne. Här kunna vi nu i all beqvämlighet uträtta vårt ärende. — Ha vi vittnen? frågade Ralfson. — Vittnen? Hvad skulle de tjena till? utbrast amerikanaren. Den sak, vi skola upp