oo VW — Hvad skulla det tjena till? sade Ralfson i tvär ton. — Nåja, gör som ni vill — hvad bryr jag mig om era förhållanden? Emellertid bar jag för egen del minst en timmes göromål i staden. Och gedan? — Nu är klockan nära elfva, yttrade främlingen, i det han såg på vägguret i matsalen. Ni är förmodligen icke alls hemmastadd här i Memphis? — Nej, jag har aldrig förr varit här. Nåväl — det gör ingenting; infinn er blott på slaget tolf vid gamle Bentleys stuga. Hvartenda barn kan visa er vägen dit, om ni blott frågar hvar gubben Bentley bor. Viiäro då utom staden och kunna gedan lätt arrangera det öfriga. Hvad söger ni om detta förslag? — Och ni uteblifver icke? — Nej, i det afseendet kan ni vara fullkomligt lugn, svarade främlingen med ett bittert leende; ty jag hyseringen fruktan. Mellan oss ha ord vexlats, som måste försonas, innan vi kunna skiljas åt. Således — ni glömmer icke namnet Bentley? — Nej, jag skall komma ihåg det. — Godt. Farväl då tills vi träffas igen, sade främlingen, hvarefter han tog sin bössa på axeln och lemnade huset med långsamma steg. RBalfson hade stannat qvar i matsalen och.