Dagens Nyheter – 14 december 1871, sida 7

På detta sätt drogo vi oss ur jernvägsföretagen och drefvo aktierna upp och ned, i det vi än hvisslade, än gräto, allt efter som vi önskade att sälja eller köpa. Slutet på det hela blef, att vi drogo oss ur svindeln med en god del erfarenhet för framtiden och med en skälig vinst. Det var en tid, då svindleriet riktigt florerade i City. Först voro älla såsom besatto och ville köpa, så blefvo alla rädda och ville sälja, men vi, vi stodo hela tiden bakom och ryckte i snörbäa och förtjenade pengar. Jag erinrar mig, att en gammal köpman en gång ville locka ur mig hemligheten af min lycka. — Jag svarade honom, att jag mycket lugnt kunde säga honom den, ty hvad han än gjorde, vare sig han spelade med eller mot mig, skulle han alltid komma att hjelpa mig till att vinna mitt spel; för öfrigt köpte jag i allmänhet då papperen stego och sålde då de föllo. Det var besynnerligt, sade hr Manchester, jag säljer då papperen stiga och köpa då de falla, men båda ha vi lycka med oss, så båda systemen måtte väl vara riktiga. Detta kom mig att tänka på en berättelse om två italienska postiljoner, som hvardera med en engelsk rmylord i vagnen bakom Big mötte hvarandra i ett trångt pass i Apenninerna och icke ville väja för hvarandra. Hvad säger den der slyngeln?4 frågade den enes passagerare, då han såg sin kusk med häftiga rörelser gräla med den andra kusken. Hvad säger den der slyngeln der å den an dra vaguen?