Dagens Nyheter – 14 december 1871, sida 2

villige värd; men tärniogo on var nu kastad, Jennys kyssar brände ännu på hans lippar, och tarken på heuno fyllde helt och hället hans själ. a Ingen dag hade synts honom förflyt a så långsamt som denna; minuterna skredo förbi såsom timmar, och. visaren på det gamla vägguret tycktes honom stå alldeles stilla, ehuru perpendikeln rörde sig fram och åter som vanligt, Men tiden förgick. dock; mer och mer. närmade sig solen horisonten; och när aftonen inbrot och, fumiljen åter samlades kring kaminen, sökto han förgäfves äter möta Jennys blick. Stilla och såsom vanligt försjunkon i sina egna tankar, satt hon vid kaminen, nästan icke alls uppmärksammad at de öfriga, och då Ralfson språkade med gubben samt dervid kände ott heones ögon voro fästade på honom, sleg hon dock genast ned dem, så snart han vände hufvudet till benne. Åter blef det tid att gå till sings; flickorna begåfvo sig in i sin särskilda hydda, och knappt: en hel! timme derefter rådde på den lilla gården gamma tystnad som i vildmarken omkring densamma.