Dagens Nyheter – 14 december 1871, sida 2

En Vintersaga. Shakspeares dramatiska arbeten och bibeln äro af Gud ingifna. Förbannad vare den som säger att i någondera finnes annat än fullkomlig sanning och fullkomlig skönhet. Vi skola således väl akta oss för att antyda att ofvan anförda titel på det skådespel 2f den i: ofelbare skaldepåfven hvilket nyss uppförts å stora teatern är sökt, eller att i stycket förekomma anakronismer, eller att planen icke är helt och hållet originell. Vi skola tvärtom endast förebrå den kungl. teaterns direktion att den med tysken Dingelstedts och skandinaven Hedbergs bistånd lagt fräcka händer på den ursprungliga texten; att, då den uteslutit alla det Elisabethianska tidehvarfvets obsceniteter, den stympat och vanhelgat ett af skapelsens trettio mästerverk och berörvat Stockholms teaterbesökare en obeskriflig njutniog. Ve, trefallt ve öfver de kungliga teatrarnes direktion, Det är en brist i grundlagen att den icke i någon enda paragraf stadgar landsförvisningsstraff för förfalskningar af Shakspeare. Det är med honom såsom med Holberg: han skall höras och ses hel och hållen eller allsicke. Ve den som hyser den syndiga tron att endera af dem fedskref ett ord som icke för alla tider är lika pasgande. Och sedan vi nu ännu mera explicit än ett par kolleger egnat vår hyllning åt den naturligtvis för alla tider, i alla hänseenden och för hvarje folk lika idealiskt fullkomlige skalden, skola vi medgifva att om Kn vinter saga, sådan den uppförts på svenska scenen, icke vore en förfalskad Shakspeare, så skulle den hafva ett oförgängligt värde och blif.. vit med glädje och tillfredsställelse sedd, äfven om samtliga de deruti uppträdande personerna icke varit verldens mest fulländade skådespelare och skådespelerskor. Men som denna Vintersaga nu onekligen var till stor del af Shakspeare, så må det icke föruudra att hvar och en som har Shakspeare till Gud omöjligen kan vara belåten med att has verk på scenen återgifves af andra än gudomligheter. Hr Swartz och fru Hvasser äro gudomligheter — det vet Gud och hela verlden. Men hvarför låter kungl. teatern icke Jlika full komliga varelser uppträda i Paulinag, Perditas, Florizeis och Autolykos roller? Kan någon menniska gifva en tilifredsställande förklariog härå, så bör han belönas med n årgång af t. ex. Stockholms Dagblad eller någon annan lika vyttig produkt. För Paulinas roll fins iogen lämplig sujett vid de kungliga teatrarne, men det fins ju flera emåteatrar i Stockholm och många resande teatersäl!lskaper i landsorten, hvilkas resp. adresser hvarje månad kuvgöras af Norrköpings Tidningar. Fins det vid ingen af dessa teatrar en hjeltemodig, sträf och häftig qvinna, passande till Paulina? Har hr hofmarskalken af Edholm eller hr istendenten Wijkander rest omkring och sökt? Sannolikt! Men om de icke funnit en sådan skådespelerska i Sverige, så har ju hela verlden stått dem öppen. Någonstides måtto hon dock existera! Fru Hellberg var i ett par kollegers tycke icke den rätta och derför ha de afrättat henne. Om detta är rätta sättet att föra en på faisk pates-afväg kommen debutanto till rätta och leda henne in på det naturligas och sanbas bana, så bör metoden tillämpas på alla menniskor som äro behäftade med några brister, och våra ärade kolleger följaktligen, när de nägon gång synda, genast expedieras. Men metoden är verkligen betänklie. Om Georg Dahlqvist vid sin debut blifvit så behandlad af kritiken som han blef bemött af publiken, skulle han troligen aldrig kommit att pryda den svenska dramatiska skådebanan. Betty Deland företöll både genom ett egendomligt minspel och röst egnad att stanna på ett underordnadt steg å den återgifvande konstens trappa, men kritiken lät henne lefva och lära — och svenska folket vann en artist af första rangen. Louise Michals första fjät i Emilies hjertklappning inbragte icke idel uppmuntrande hyllnivgar, och när hon debuterade på kuvgl. operåh såsom klvira; var hon mycket långt ifrån fuillKomlighet, och hennes åpparition mötte längt ifrån beundrande blickar; men på den tiden fanns det lyckligtvis ioga hysteriska recensouter. som Arossade i stället för att upplysa en debutant. Det fanns en tid då folk trodde att af hr Kvut Almlöf skulle Llfua hlagg an Jarla fansR Ah harsa at