Dagens Nyheter – 12 december 1871, sida 1

få ströfva omkring i skogen en hel dag, innan han ens träffade en ömklig hjortt — om björnar var det numera knappt värdt att tala. Efter måltiden rörde sig samtalet om andra ämnen. De unga flickorna lyssnade så gerna till främlingen, när han beskref förhållandena i sitt hemland och hvilket intresse kunde de väl hysa för de gamla jagthistorierna, som de redan hört hundra, ja, tusen gånger? De ville äfven veta något från fjerran trakter, om det märkvärdiga lefnadssättet i gamla verlden, och de förstodo så väl att gång efter annan framkasta frågor, indirekt ställda till Ralfson, att denne slutligen, lycklig öfver att få sitta midt emot sin älskade, riktigt kom i farten med att berätta. Men han förstod också att börja så skickligt, att han under berättelsens gång kunde nästan uteslutande upplysa Jenny om hvad han ville att hon skulle veta; ty han skildrade, hufvudsakligen för henne, sitt eget hem, sitt trefliga hus, omgifvet af en lummig park, sin mor, sina syskon 0. s. v.; och många gånger måste han lägga band på sig, för att icke alltför tydligt gifva tillkänna sin glädje, när han såg, med hvilket spändt intresse flickans blick var fästad på hans lippar. Men hon sjelf afbröt honom icke med ett enda ord. Under det att hennes yngre systrar skrattade och då och då gjorde anmärkningar sinsemellan om hvad som berättades samt ofta frågade angående