Dagens Nyheter – 5 december 1871, sida 2

SS OMAR ol Pappenheim skullo komma; Så långt han kunde se, var vägen fallkomligt öde: — Skall han väl hinna hit, innan det blir för sent? mumlade fältmarskalken, i det han vände sig om och betraktade svenskarnes djupa leder. Redan hade dessa börjat öfvergå den första grafven. Nu begynte gevärselden längsefter hela linien, kanonerna dundrade och kulorna spredo död och förödelse inom bäda härarne: Anfallets raseri kunde endast jemföras med försvarets styrka och .ihärdighet. TIigendera arm6nville vika; den terräng, som svenskarno vunno tum för tum och betalade mycket dyrt, återtogs nästan straxt derefter af de kejserliga trupperna. Hela leder föllo och ersättes af nyw stridsmän, som brunno af begär att fortsätta kampen: Hvarhelst ett rögemente syntes vilja draga sig tillbaka, ryckte dess chef och officerare framåt, sålunda tvyingaide de tveksamnmia att följa sig. Man räknade icke mera de döda. Vägen, som skilde de två armåerna från hvarandra, hade blifvit eröfrad och återtagen tre särskilda gånger. Gustaf Adolf ledde sjelf anfallen mot fiendens center, oo vid hans sida sågg herr de la Gnerche, åtföljd af den trogne Magnus samt tjugn å trettio dragoner. Genom rökmolnen upptäckte Armand Louis herr de Chaufontaine; som kom ridande mot honom, efter att ha varit med om att springa en