Dagens Nyheter – 5 december 1871, sida 2

kläder och flytt i denna förklädnad. Da mes fabelaktiga anekdoter berättades om honowm af bönderna. Men slutl gen slog äfven för Gniech den timme, då han blef gripen och förd till Arezzo, der han satves inom lås och bom. Emellertid spred sig snart det ryktet, att man ämnade låta denne farliga röfvare och mördare undkomma. Han hade framkastat den hotelsen, att många fina Herrar i Arezzo skulle få göra honoin sällskap i fängelset, om man dömde honom. Den allmänna oro, som dessa rykten förorsakade, förmådde regeringen att skicka en, som man sade, ytterst pålitlig tjensteman till Arezzo för att bovaka fången. Och det var just denne statens trogne tjenare som öppnade buren för fågela och lät honom flyga sin kos! Aretinarnes raseri och bestörtuing kände inga gränser. Gnoiech brandskattade och mördade värre än någonsin. Men han ville äfven njuta af lifvet. Midtunder karnevalen, två veckor efter sio flykt ur fängelset, underrittar ban den fivaste restauranten i Arezzo om att han ämnar besöka honom ocu infinner sig i staden midtpå ljusa dagen och dricker der till sent på natten, Andra morgonen flyger ryktet om denna oerhörda frickhet genom hela Italien. I staden fuanos ena talrik polispersonal och en iufanteribataljon, men en tulltjensteman hade lånat Gaicch sin uniform och i denna förklädnad hade han vågat beträda stadens gator. Pressen rasade — men saken var gjord och kunde icke ändräs. Turisten har föga eler intet att frukta af dessa landsvägsriddare. Korrespondenten berättar, att han oantastad strötvade omkring i den på konstskatter rika trakten omkring Arezzo och Perugia. Häudelsen förde honom dervid tillsammans med förvaltaren å ena tysk fabrik, och denne omtalade, att han haft ; ett besök af Gniech. För ett par veckor sedan — så berättade förvaltaren — kom en morgon en af arbetarne in i min säiögkanmmare och underrättade mig om att en till utseendet hygglig ungherre, som var beväpnad med en dubbelbössa, önskade få tala med mig. Han hade icke velat uppgifva sitt namn, men en afarbetskarlarno, född i orten, yttrade den misstanken, att det möjligen kunde vara Gniech. Att afvisa ett så förnimt besök, var en botänrklig sak, Efter någon tvekan beslöts, att gästen skulla släppas in, naturligtvis sedan några försigtighetsmätt blifvit vidtagna. Gnicch lemnade sin dubbelbössa ute på gården och inträdde helt obesväradt i rummet, churu icke utan oro, såsom han förut tillstått för sina landsmän, emedan han hört sägas att preussarne voro mycket starka. Med hvem har jag äran att tala? — Ack, min bäste herre, jag är en fattig fan — Men hvarmed kan jag stå till tjenst? — Ack, biste Herre, sade Gniech småleende. ni vet väl livad som fattas en fattig. fan. — Godt, är ninöjd med 25 lire? — Räkna sjelf efter, svarade Gniech, jag har fyra kamrater, med-hvilka jag måste dela. Slutliger bestämdes summan efter en stunds underhandlingar till 150 lire, hvilket var mycket ädelmodigt af Gnicch. Sedan affären blifvit uppgjord och Gaiech erhållit pennibgarne, antog haö med nöje en inbjudviog att deltaga i frukosteu, och han kryddade anrättoingen med pikanta historier om sina äfventyr. De båda minnen skildes som goda vänner. Och för denne mans hufvud voro 10.000 lire utlofvade. Men att döda honom hade va rit förenadt med stor fara för en person, som icke kunde genast lemna orten, Ett par karabinieri förtjente sig likväl samma? dag dessa 10,000 lire. Lugens tjenare misstänkte att han ställt sin kosa till en koja, der han hade eu kärlekshandel med dottern i huset. De stingde in bonden, hans hustru och dotter i källaren och lade sig i bakhäll. Gniecch kom verkligen utan att ana något ondt och blef genast angripen af en karabinier samt kästad till marken, hvarpå gendarmgn kallade sin kamrat wull hjelp, men i samma ögonblick bet Gnicch af bans venstra tumme och lyckades slita sig lös. Den sårade skyndade efter honom öeh sträckte honom till marken med ett revolverskott. Gnicchs foto grafi får man ännu se i många bodfönster i Florens. Det är troligt, att mängen fin herre i Arezao med stort nöje hört underrättelsen om hans död. Gniceh var, hvad djerfbet, slughet, kall och — om så fordrades — grya beslutsamhet an går, typen för en italiensk brigand, och tyvärr var det sätt, Hvarpå han så ofta trötgat lägen och undandragit sig dess straffande hand, ätkven typiskt för den italienska rättvisan.