Dagens Nyheter – 4 december 1871, sida 2

Som all verldens folk förstår: Längtansfullt vi dig åkalla. Låt ditt ljufva välljud syalla. . Låt din frid sig gjuta Öfver sekelsfesten vår! Recitativ. Vår styrka bruten var, så sade verld som lyssnat Med skräck till våra bragders klang; Mon sedan stridens buller tystnat, Oss friden in på nya banor tvang. Och vetande och konst uppblomstrade på nytt, Sen svärdet si mot plogen bytt, Och Gustaf kom med sol i sinnet Och lade snillets glans till hjelteminnet! Aria. Konsten han gaf en härd I nordens kulna dalar, Och derför sin kärleksgärd Minnet hans namn betalar, Ty öfver verlden all Känd är den svenska sängen, Längro än stridens äterskall Är dess stämma gången! Tystna Den aldrig må, Lyssna Må häpen verld derpå! Sekelfestens glans Intet högre kan sira, Än att här med sång vi vira Stiftaren en minneskrans! Forsen, trasten och furuskogen Sjunga nordens gamla sång; Stål af svärdet, Jern af plogen Bo deri på samma gång ! Folkets visa så vemodsfull Klingar högt utaf trohets gull I qviällen! Må vi aldrig de skatter byta Mot en ton som ej är vär! Må det friska källsprång flyta Rent och klart mång tusen år; Då bor fribet på värnad stränd, Då bar sången sitt fostörland I norden! . Akademiens preses, hertigen af Östergötland, höll härefter festtalet, som i-ett poetiskt och varmt språk skildrade tonkonstens utveckling i vårt land under de olika historiska tidsperioderna, hvarvid sånger, karakteristiska för hvarje period, utfördes. Så sjöngos efter berättelsen om den äldreoch medeltiden: den uråldriga folkvisan eKämpen GrimborgX, föredragen af hr Arlberg, med omqvädet återgifvet af en manskör, samt folkvisorna Dufvans sång på liljeqvistX, utförd af fröken E. Bergman, hvarvid. omqvädet sjöngs af en kör för blandade röster, och Hertig FröjdenborgX, föredragen af hr ÄArlberg, med ackompanjemang af harpa. Dessa sånger voro med mycken smak och omvexling instrumenterade af hr H. Berens. Reformationstiden representerados af Gustaf II Adolfs psalm, nr 378: Förtäras ej du lilla hop, återgifven i kör, samt af en sopranaria, skrifven af kapellmästaren Anders Dubenius vid Carl X:des begrafning och som nu föredrogs at fröken Walin. Vid berättelsen om karolinska tiden sjöng manskören Narwamarschen Viken, tidens flyktiga minnen, af Heffoer; redogörelsen tör gustavianska tiden illustrerades at hr Arnoldsons utförande af Wasahymnen: Adla skuggor, vördade fäder och skildringen af nutiden åtföljdes af en kör ur A. F, Lindblads kantat Drömmarne. Programmets andra afdelving utgjordes af Fr. Berwalds Minonen af norska fjällen, tonmålning för orkester; en ypperlig aria ur P. Frigels oratorium Försonaren på Oljoberget, sjungen af fru Michaeli; den stora trion i: D-moll ur op. Ryno af Brendler samt till slut O. Lindblads folksång Ur svenska hjertans djup. Kören, omkring 60 och orkestern 40 personer, utgjordes af akademiens närvarande och förutvaraode elever. Hr H. Berensa anförde hela aftonen. I fonden, öfver orkestern, sågs i blått fält akademiens sinnebild, en lyra, vid hvars båda sidor lästes årtalen 1771—1571. Festen bevistades af enkedrottningen, hertigen och hertiginnan af Dalarne, deputerade från akademierna i Sverige och Norge samt omkring 600 åhörare, Åtskilliga lyckönskoingar hade anländt från härvarande akademier, och telegrammer med gratulationer i anledning at hundraårsfesten hade hitsändts från Newyork, Wien, Berlin och Leipzig. Efter festens slut voro samtliga musikaliska akademiens ledamöter, jemte deputerade från andra akademier semv riddarhusdirektionen, inbjudne på supå till prins Öscar. Värden föreslog skålar för konuvgen, för musikaliska akademien, för 1epresentanterna från de öfriga samfunden samt för riddarhusdirektionen och tillkännagaf att konungen utnämt akademiens äldste ledamot, kompositören A. F. Lindblad, till kommendör af Wasa-orden. Statsrådet