Dagens Nyheter – 2 december 1871, sida 1

Kuriren såg icke klart mera; hans hufvud blef tungt och nedsjönk mot bordet; emellertid återstod honom ännu en smula förnuft, och han sade: — Ni är något för mycket beredvillig till att visa folk tjenster, synes det mig. Man har ofta sett ulfvar som iklädt sig fårakläder för att kunna ostörda tillfredsställa sin roflystnad. Magnus tog på sig en godmodig min. — Ni är en klok och förståndig karl, kamrat, sade han. HSanningen att säga, är det ej blott för att bespara er ett arbete, som kanske skulle kosta er lifvet, jag framställt mitt anbud, utan jag har äfven haft i tankarne möjligheten att komma i gunst hos fältmarskalken Wallenstein. Den här vännen, som vi ha med oss, och som ej tycks vilja lemna en droppe qvar i flaskan åt er, om ri inte ger akt på honom och tar för er, medan tid är, har likasom jag begått vissa små synder, som han gerna vill godtgöra genom en tjenst af något värde. — Man är, gudnås, ej fullkomlig, sade Car. quefou, som oupphörligt fyllde på kurirens glas. — Detta är orsaken hvarför vi så gerna vilja föra Johan v. Werth i triumf tillbaka till högqvarteret. Sedan vi gjort detta, få vi genast förlåtelse för våra fel, yttrade Magnus. — Ja, ni få förlåtelse, men . jag? utropade kuriren.