Dagens Nyheter – 30 november 1871, sida 1

a under många veckor hållits. Misstager jag mig ej, dömdes Ferrå i början af september till döden; vi skrifva nu den 23 november, och ännu är hans öde icke afgjordt. Angående stillet, der afrittningarne skola ega rum, iakttager man den djupaste hemlighet. — Den scen, jag i går bevittnade utanför komittrumm et i Versailles, var af bjertgripande art. Rossels moder och syster sutto der i djupaste sorgdrigt, afvaktande komitåns beslut. De voro icke ensamma. Vil 300 personer tringdes i det yttre rummet, som knappt är beriäknadt att rymma hundra. Man såg bland dem parisiska tidningsrapportörer samt vänner och slägtingar till fångarne; men större delen tilhörde den talrika klass af parisare, som endast synes lefva för att jaga efter sensationer och finna imnen till ohyggligt snack. Det hela erbjöd det vidrigaste skådespel. Än fick man höra en ursinnig vän af ordningen utbrista i fördömelse öfver krigsrätten, regeringen, komitån och enhvar, som har det ringaste att skaffa med saken, derför att de icke länge sedan skjutit hvarenda fånge, som förhörts. Efter en slik talare kom en annan. en lika ursinnig radikal, som nedkallade hämd och förbannelse öfver alla, som spillt n droppe kommunardblod. De begg e herrarne talade icke omedelbart till hvarandra, utan till de kringstående. Bantågen till Versailles ha under de sistförflutna dagarne varit öfverfyllda at folk, som kommit för att höra utgången af benådningskomittns öfverläggningar, ty Paristidningarnes uppgifter iro, som bekant, så otilförlitliga, att man ej kan sitta något förtroende till dem. I afseende på det sätt, hvarpå de till Algier flyktade elsassarne behandlas, heter det i Paristilningen BSidcle: Arbetare, som medföra sina familjer, ha kommit till Algier, der de trodde sig finna hjelp och skydd. Deras villfarelse var stor. Regeringen — sedan hon koncentrerat de första i ett fäste — fann, att kostnaderna för denna gästvänskap öfverstego måttet af dess krafter, och nu anser hon ej mödan värdt att bekymra sig om de olyckliga, som hvarje fartyg ditför. Antingen det nu var rätt eller orätt, så trodde elsassarne uppriktigt, att Frankrike skulle komma dem till hjelp. De hafva förtröstansfullt öfvergifvit sina hem och finna i ett ogästvänligt land intet annat än — elände. Nog med bedrägeri, nog med offer! Från pontonerna ingå fortfarande hjertslitande klagomål. Bland fångarne der äro många, som tillhöra de bildade klasserna, och för dem måste det vara förskräckligt att vara sammanpackade med en rå och osnygg pöbel. . Om i Paris i dessa dagar utkomna politiskt-litterära arbeten skrifver en korrespon: dent till danska tidningen Dagstelegrafen: I förra veckan ha här utkommit tvenne böcker, som väckt stort uppseende. Den ena, som bär titeln Papiers sauvås des Tuileries, correspondance de la famille impårialeX, är utgifven af den bekante skriftställaren Robert Halt, författare af flera mycket lästa tendensromaner och efter den 4 september medlem af den komitå, som valdes för att undersöka de i Tuilerierna funna papper och dokumenter. Då man läser detta arbete, kommer man ovilkorligen att tänka på det bekanta utropet hos Homerus: 40, olyckliga furstar, I olyckligaste af alla menniskor!4 — så plågsam och bedröflig är den bild man får af kejsarfamiljens privata och husliga lif. Man ser kejsaren dag ut och dag in bestormad af polisspionernas rapporter om sammansvärjningar mot hans lif eller hans regering och plågad oupphörligt af supplikanter och tig-! gare af alla stånd. Dock är det icke blott polisen som omgifver honom öfverallt och besvärar honom med sin fruktan; han öfver