Dagens Nyheter – 30 november 1871, sida 1

— 010 — kade pannan, fattade Armand Louis hans hand och tillade: — Ni har under våra gemensamma strider blifvit sårad tvänne särskilda gånger; låt nu äfven andra komma i tillfälle att en gång framvisa lika hedrande ärr. De kejserlige, som brunno af begär att hämnas sina dödade eller sårade kamrater, nalkades emellertid i full fart. Dragonerna skildes tysta från hvarandra, och Adrienne och Diana, som icke visste, hvilket beslut blifvit fattadt, fortsatte färden, förvånade öfver att ej längre se herr de la Guerche och herr de Chaufontaine bredvid sig. Knappt hade de hunnit förbi ett ställe, der hålvägen krökte sig, förrän de hörde gevärskott smälla i närheten. — Min Gud! utbrast Adrienne; nu slåss de åter. Både hon och Diana stannade. — Mina damer, sade herr de BSaint-Paer, jag har svurit vid min heder att rädda er... Vi måste skynda oss... De två unga flickorna dolde sina ansigten med slöjorna, för att man icke skulle se att de gräto; och under det de raskt galopperade genom det trånga passet, bortdog småningom ljudet af gevärsalfvorna. Herr de BSaint-Paer red sist med sänkt hufvud. Som vi redan nämnt, hade hugenotterna spärrat ingånget till passet genom nedkastade klippstycken ; men mellan dessa var det likväl